Första gången jag träffade Daniel berättade han om sitt och företagets engagemang i ett barnhem utanför Chennai. Det startades av en pastor och drivs helt utan statliga medel, enbart genom gåvor. Det heter PUSH - People United to Serve Hunger. Det startades år 2000 med ett barn, idag har barnhemmet hand om ca 35 barn i olika åldrar. Alla medarbetare på kontoret brukar då och då besöka barnhemmet och företaget bistår med både pengar och saker, som t.ex skor och ryggsäckar i julas.
Jag vill förstås väldigt gärna besöka det här barnhemmet tillsammans med Daniel och Anu. Grundaren, pastor Rajamani, dog nyligen i en njursjukdom, men hans hustru, son och dotter driver barnhemmet vidare. Daniel säger att pastor Rajamani var en riktigt god människa med mycket stort hjärta och att hans riktlinjer och grundtankar förvaltas väl av familjen.
Aziza ska också följa med till barnhemmet och vill köpa lite godsaker till barnen. Vi stannar vid ett snabbköp och köper chokladkakor, chips och juice. Färden tar drygt en halvtimme, och vi åker genom förorter på motorvägen ut på riktiga landet. Arun rattar bussen genom trafiken som vanligt. Aziza är lite orolig; Oman är nästan lika stort som Sverige och har ca 5 miljoner invånare, så det är inte så mycket trafik där. Vi lugnar henne med att Arun tidigare var ambulansförare, och jag tror hon känner sig lite tryggare.
Vi kommer så småningom fram till en liten by. Flera av husen i byn ser ut att ha varit mycket påkostade, det ser till och med ut som en före detta pool framför en av dem, men nu är de mycket illa åtgångna och ”poolen” är en igenväxt dypöl. Vi kör sakta bygatan fram. På vardera sidan ligger små låga hus med tegeltak.
Det här är verkligen landet. Barn, vuxna och djur går, leker och är på gatan. Vi kommer fram till huset som hyser barnhemmet. Jag känner mig lite orolig för vad jag ska få se. Daniel har i och för sig berättat att barnen har det bra, är glada och harmoniska, men jag är ändå rädd för vilka känslor det kommer att väcka.
Huset är ett två våningar högt stenhus. På gården springer grisar, höns, hundar, katter och buffelliknande kor. Vi tas emot av hustrun, sonen Dani och en ung man som heter Navin. Om jag förstår rätt är han den äldsta pojken på barnhemmet som nu studerar för att kunna börja läsa medicin så småningom. Dottern är fortfarande i skolan där hon undervisar.
Alla barnen samlas i flickornas sovsal på nedre botten, pojkarna till vänster och flickorna till höger. Alla pojkar har samma blåa byxor och rutiga skjortor, flickorna har färggranna Salwar Kameez. Barnen har varken madrasser eller kuddar, men det är faktiskt inte ovanligt i Indien. Många är vana att sova så och tycker det blir för varmt med madrass. Däremot står kuddar just nu överst på önskelistan som vi har sedan tidigare.
Daniel har tidigare berättat en hjärtskärande och samtidigt rolig upplevelse från i julas när de kom dit med ryggsäckar och skor till alla barn. En av pojkarna var så ledsen över sina skor. Han hade fått ett par jättefina skor i helt rätt storlek för honom, men han var så ledsen för att han vill ha STÖRRE skor, alltså riktigt stora! Att de inte passade honom alls hade ingen betydelse, ju större, desto bättre! Hur det slutade vet jag faktiskt inte riktigt.
Den allra minsta flickan, Evangelina, klamrar sig fast på en av sina fostersystrar och verkar lite rädd av all uppståndelse. Evangelina har sin unga mamma här, mamman ”blev lurad” av en man och fick sedan Evangelina nio månader senare. En annan liten flicka, ca två år, har också sin mamma här. Mamman är hörselskadad och blev övergiven av pappan när hon väntade barn.
En av pojkarna ser lite annorlunda ut. Daniel berättar att hans pappa försökte döda mamman när hon var gravid, och därför blev också barnet skadat. Det är förstås omöjligt att ta in dessa och alla de andra barnens livsöden, men barnen visar sådan glädje och tillgivenhet mot både oss och varandra att jag smälter direkt.
Alla barn sitter förväntansfulla och ser på oss. Daniel, som träfat de flesta barnen flera gånger tidigare, går fram och hälsar. Navin presenterar barn efter barn och Daniel upprepar barnets namn samtidigt som de skakar hand. Jag gör likadant. Sedan upprepas proceduren med flickorna. Vid alla de möten jag fått med barn på gatan och på barnhemmet har jag fått uppfattningen att de väldigt gärna vill säga sitt namn och skaka hand.
Aziza delar ut godis och dricka och vi blir bjudna på en jättegod fruktsallad blandad med yoghurt. Lite tveksam är jag först till att äta, med alla dessa barn kanske bakterierna frodas? Men Anu lugnar mig och säger att de är mycket noga med hygienen i köket och vi låter oss väl smaka.
Jag har med mig några avlagda gosedjur i fint skick som jag lägger på en stor säng i mitten av rummet och ber Anu förklara att leksakerna är till alla barn.
Arun har förstås också varit där flera gånger och barnen känner igen honom. Han äger en sorts lugn, trygg karisma och pratar, skrattar och leker obesvärat med barnen som glatt klänger på honom.
Sedan visar Dani oss runt. Vi kikar in i de större flickornas och pojkarnas sovsalar och kommer sedan ut i ”köket” som ligger på baksidan av huset på en altan. Där står en stor kittel över en öppen eld, middagen är snart färdig. Dani berättar att man måste använda öppen eld för att de ska bli tillräckligt varm för en så stor kittel.
Slutligen går vi upp på taket, som är helt platt och som har murar som räcken och bildar en jättebra lekplats. Alla barn börjar springa omkring och leka tafatt.
Barnen älskar att bli fotograferade! De vill hela tiden att man ska ta bilder, och sedan vill de titta på displayen på sig själva. Jag försöker visa alla på en gång och de klänger så på mig i sin iver att se, att jag tappar balansen och skrattande faller ihop med alla ungar över mig! Gissa om glädjen blir stor när jag dessutom filmar och visar filmen för dem.
Barnhemmet står nu inför en stor investering. De barn som kommit i tonåren måste enligt myndigheterna bo i skilda byggnader, därför ska barnhemmet nu försöka att få ihop pengar till en tomt som de kan bygga ett nytt hus på. Tomten kostar 700.000 rupier (ca 150.000 kr), men själva byggandet är inte en så stor kostnad.
Vid sextiden börjar det mörkna och det är dags att ge sig av. Omtumlad och eftertänksam sätter jag mig till slut i bilen med de andra för att åka tillbaks till Chennai. Den här resan ger verkligen perspektiv på livet. Och jag vet var jag ska skicka mina julklappspengar hädanefter.
Läs gärna mer om barnhemmet och dess arbete på http://www.pushtrust.org/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar