Jag känner att jag kan relatera till den här Lakshmi. Jag tror faktiskt att Indienresan, förutom personliga upplevelser, kommer att innebära mycket gott för mitt företagande. Jag hade gärna velat ha en Vishnu också, Lakshmis make, men var jag än gick hittade jag bara Ganesh, elefantguden. Jag antar att jag råkade befinna mig i Ganesh-kvarteren och inte i Vishnu-kvarteren.
Jag packade redan kvällen innan, nu skulle jag bara lägga ner tandborsten och stänga. Jag tyckte själv att jag hade stenkoll på packningen, hade packat rationellt och noga och det skulle nog inte överskrida de 30 kg jag fick ha genom att vara med i Qatar Airways Premium Club. Men sen kom ju alla dessa presenter! Dem hade jag inte räknat med. Det slutade med att jag fick ropa på Vincent så han kunde sätta sig på väskan tillammans med mig. Tillslut fick vi ihop den.
När allt är packat och klart sätter jag mig en stund och fortsätter uppdatera bloggen, jag ligger lite efter. Att skriva går ganska fort, men att lägga in bilder är ett sisyfosgöra. Jag vill ju ha med så många bilder som möjligt, men jag måste ju välja. Och uppladdningen tar ganska lång tid den också.
Vincent sitter och surfar på en dator bredvid mig, han och Arun ska köra mig till flygplatsen. Planet går 04.30, man ska vara där senast 02.30, men jag vill för säkerhets skull åka kl 24.00. Jag tänkte sätta mig någonstans på flygplatsen och fortsätta skriva i lugn och ro, utan att behöva vara orolig för trafiken.
Vincent bär ut mina väskor, för en gångs skull är jag glad över att ha någon som tar väskorna, för de är mycket tunga!
På vägen till flygplatsen börjar den annars tyste Arun plötsligt att prata för fullt.
Han kan inte tala mycket engelska, det är ganska svårt att förstå, men han har en stark vilja att göra sig förstådd, och eftersom han upprepar orden några gånger får jag chans att uppfatta.
"Best company in all of Chennai, this company", säger han. "Daniel, best boss in the world" "He joking, call me Road Fighter, pet name." Han är så rörande överväldigad och jag förstår att han hyser den största aktning och kärlek till både Daniel och Santosh. Han bedyrar också att jag är välkommen tillbaks och nästa gång jag kommer lovar han att ta mig till alla Chennais sevärdheter!
Vincent hämtar en bagagevagn vid flygplatsen, och sedan följer de mig båda fram till gränsen där de inte får gå längre. Ett sista foto innan jag går in i entrehallen.
Jag har som sagt gott om tid, och incheckningen har inte börjat än. Eftersom jag är orolig för om min väska kommer att hålla ihop, betalar jag 200 rupier för att få den inplastad. Det känns tryggt. Nu är det bara nervositeten om jag kommer att få betala övervikt kvar. De säger att det kostar 300 kr per kilo.
Jag går runt och kollar lite i souvenirbutikerna. De har fina grejor, men allt är minst dubbelt så dyrt som inne i Chennai. Flygplatsen är riktigt sliten och trist. Toaletterna är ganska smutsiga och luktar inte gott.
Jag tar en fika och sätter mig och skriver på ett café medan jag väntar på att incheckningen ska öppna. När det är dags går det fort. Trots att jag skrivit ut boardingcard på kontorets skrivare får jag nya, och jag slipper betala för någon övervikt. Puh!
Efter passkontroll (ca tre olika) kommer jag upp till vänthallen, där det också finns en taxfreebutik. Hjälp vad dyr spriten är! Taxfree-butiken är den minsta jag sett. Jag antar att kundunderlaget inte är så stort, de felsta resenärer är antingen muslimer eller hinduer. I caféerna finns det öl att köpa, men det är "non alcoholic".
På den första resan, mellan Chennai och Doha, sitter jag bredvid en ung, indisk kille som ser mycket trevlig ut. Dock hostar han oavbrutet, och jag försöker krypa ihop under min filt till skydd mot basseluskerna. Skulle bara fattas att jag blir förkyld så fort jag kommer hem! Därför somnar jag också snart och vaknar när vi går in för landning på Dohas flygplats.
Då har det hunnit ljusna, och det är strålande solsken. Jag får fina bilder från flygplanet. På Doha airport är det ett under av logistik och effektiv information, faktiskt en ganska skön kontrast till Chennais charmiga men ganska hopplösa flygplats.
Det är dags att boarda direkt när jag kommer av planet, så det blir ingen väntetid.
Min reskamrat den här trippen blir Mita från Huddinge, men boendes med sin man i Hong Kong. Hon är aktiv inom Sveorna, ett nätverk för utlandssvenska kvinnor som jag vet min vän Helena har pratat om. Vi har mycket gemensamt och får en trevlig pratstund innan tröttheten får oss att försjunka i var sin film. Dock får jag en inbjudan att besöka Hong Kong, och det ska jag försöka göra!
Vi landar på Arlanda på utsatt tid i cirka sju minusgrader. Och snart är jag hemma i min lägenhet i Sommarro igen. Olle har diskat och gjort fint efter nyårsafton och det känns skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar