På söndagen kände jag mig sugen på att gå ut och upptäcka på egen hand. Nu hittar jag ju till gymmet och har skrivit ut en karta för stadsdelen. Jag känner inget direkt sug efter att ge mig in i Chennai City. Där är trafiken fullständigt kaotisk, det räcker så väldigt bra med det som utspelar sig på gatorna i Ashok Nagar.
Om jag åker hit fler gånger, och det tror jag absolut att jag kommer att göra, kommer jag nog att se till att få tag på en tryckt karta över staden i förväg. Det verkar som att det är svårt att få tag på en sådan här. Och jag är så hopplöst gammaldags att jag faktiskt gillar att ha en stor karta där man kan få ordentlig överblick, som et komplement till kartorna på webben och i telefonen.
Jag har faktiskt sagt upp min GPS-tjänst just av den anledningen, jag gillar att ha överblick och mitt resonemang har alltid vart: Det finns ju kartor! Tills nu.
Hur som helst tar jag kameran i högsta hugg och ger mig ut. Mitt mål är att helt enkelt bara lägga märke till företeelser, händelser och människor som jag kan fotografera.
Jag ställer mig i en gatukorsning för att fotografera trafiken. Framförallt är det skotrarna som är intressanta. Eftersom det är söndag är ofta hela familjen ute och åker - på samma skoter! Som mamma värker det i hjärtat när jag ser barnen på skotrarna, så oskyddade. Aldrig hjälm, ibland mun- eller öronskydd. Den enda som kan ha hjälm är föraren, vilket oftast är pappan. Kvinnan bakpå sitter i "damsadel" det vill säga med båda fötterna på samma sida. För det ändamålet finns ett brett fotsteg nere vid vänstra sidan av bakhjulet. Jag förundras över hur ledigt och lätt det ser ut för kvinnorna, själv höll jag ju ett krampaktigt tag om Anu när jag åkte, och inte satt jag damsadel heller. Mmånga kvinnor åker också ensamma på skooter, med eller utan barn.
Nämnde jag förut att det var vänstertrafik? Nja, det kanske inte var riktigt med sanningen överensstämmande... Om det nu är så att trafiken står still i den egna körbanan och motsatt körbana är tom, så tar man förstås den istället, hur svårt kan det vara?
Jag vill gärna dokumentera alla dessa männsiskor. De fantastiskt vackra kvinnorna i sina färgsprakande saris. Barnen med de klara ögonen och de stora leendena. Gamlingarna med outgrundlig blick. Yrkesmännen och -kvinnorna som arbetar hårt.
Jag frågar alltid människorna jag möter om jag får fotografera dem, och nästan alltid ställer de ödmjukt upp. Efteråt tackar de mig vänligt för att de fick vara med på bild! Oftast vill de också se sig själv, speciellt barnen tycker det är jätteroligt.
Vid ett tillfälle kom det en äldre hinduisk man som ställde sig väldigt nära mig och tittade ihärdigt. Jag blev lite orolig att han kanske tog illa upp att jag stod där mitt i trafiken och fotograferade. Plötsligt säger han något till mig på ett språk som förmodligen är tamil, vilket jag inte förstår ett ord av. Jag säger att jag inte förstår och skakar på huvudet. Då går han fram till en annan, yngre man, och pratar med honom och pekar på mig. De kommer fram till mig igen, och mannen förklarar att den gamle ville säga att det var en fin kamera och att han tycker Nikon är ett bra märke. Sedan vill han gärna bli fotograferad också!
Över huvud taget möts jag av vänlighet överallt. Jag är ju förstås en exotisk konstighet där jag struttar fram med blonderat hår och kamera på magen. Männsikor tittar och vinkar bara för att jag ser annorlunda ut. Om jag bara hälsar och ler får jag alltid ett stort leende tillbaks!
Jag vet att det är lätt att romantisera. Jag vet att det också finns misär, det finns fattiga människor överallt, både vuxna och barn. Men jag känner så starkt att den värme och den spontana glädje som jag hela tiden möts av, den kan varkens spelas eller tvingas fram. Jag upplever att människor i allmänhet är lyckligare här och deras värme smittar av sig på mig. Det är en jättehärlig känsla!
PS. Ranya visade mig igår att om man klickar på de små bilderna så öppnas de upp på skärmen i större format!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar