Shopping...

Eftersom det är PONGAL, skördehögtid, nästa helg är affärerna fulla med människor. Det vill säga ännu fullare än vanligt. Anu ska ta med mig till det största vatuhuset, där det finns ALLT! Jag är inte väldigt förtjust i varuhhus, jag vill hellre strosa i småbutiker, men jag har ändå en lista på några saker jag skulle vilja köpa, och Anu säger att det är bäst att handla på varuhuset.



När vi ska köra in på den parkering som Arun (jag har stavat hans namn fel tidigare) alltd brukar stå på stoppas vi av vakter som berättar att på grund av Pongal är parkeringen bara öppen för two wheelers idag, allstså skotrar och motorcyklar.



Anu och jag går in via bakre entrén och tar hissen upp till översta våningen; klädavdelningen. Jag har tänkt mig att köpa salwas, det vill säga den tunikaliknande överdelen av Salwar Kameez till Embla och till mig. Jag tycker mig se att de kan användas till klänningar om man syr igen det höga sprundet något.



Det värsta är ju att det är så oerhört svårt att välja! Ganska direkt hittar jag en Salwar Kameez till Embla som jag tycker är fullkomligt bedårande. Däremot tar det lite längre tid för mig själv. Till slut hittar jag några som jag provar och efter en stund har jag gjort mitt val.



Salwar Kameez säljs oftast i matchande set som innehåller själva tunikan (Salwar), ofta med rikt broderat liv, ett par "pyjamasbyxor" (Kameez) och en sjal. Prislägena varierar från ca 200 kr och uppåt, beroende på material och hur rikt utsmyckad Salwar är. Sedan finns det också Sealwar Kameez only material. Då får man tre olika tygbitar, en vardera för tunika, byxa och sjal som också matchar varandra helt perfekt. Däremot hittar jag sällan något set som det finns två av, alla är unika! Hur nu det är möjligt?



Vi fortsätter ner, våning för våning och jag köper också några bijouterier och silkessjalar, men just sjalar är det ett begränsat utbud av. Anu förklarar att det är för att man ändå alltid köper dem i set tillsammans med Salwar Kameez.



Det är ganska omständligt att handla saker här. Allt ska kontrolleras, stämplas och prickas av av minst tre personer. Det är ett under att det flyter så midigt som det gör! Men människor här verkar sällan bli otåliga eller irriterade. Kanske är tålamod en nödvändighet när man har 1,2 miljarder andra att samsas med.




Arun hämtar oss på den parkering han släppte av oss på. Vi förstår varför inga bilar var tillåtna; parkeringen är smockfull med two-wheelers!




Senare tar jag också en shoppingtur på egen hand nere i city eftersom jag vill köpa en present till Anu. Och visst finns det saker att shoppa. I oändlighet. Alla dessa vackra tyger och mönster. Överallt i gatubilden alla dessa starka färger, alla dessa dofter.



Det säljs mycket blommor överallt. KOnstfullt utformade blomsteruppsättningar och girlanger. Girlangerna används dels för att hänga om halsen vid bröllop, dels att smycka en död person med på begravningen och dels attt smycka gudabilderna med. Gifta kvinnor har också mindre girlanger i håret. Jag funderar på om man ska köpa en girlang och hänga om halsen, men så ser jag att de är fullkomliga magneter för getingar och annat småkryp, så vid närmare eftertanke avstår jag.



Jag valde att lämna vattenflaska kvar i bilen, det är bökigt att både shoppa, fotografera och kånka på vattenflaska, så nu behöver jag en fika. Ett konditori som utlova både sweets och juices får det bli.



Diskarna är fulla av konstfullt utformade små bakverk, och jag ber att få prova två. Den ena kallas för lotusblomma. Jag frågar om jag får fotografera bakverken, och det får jag. Och sedan vill förstås personalen bli fotograferade också. Innan jag går kommer en av männen bakom disken fram och ger mig konditoriets visitkort med önskan om att jag ska skicka fotokopior.




Efter två timmar i shoppingdisktrikten får det vara nog och jag längtar tillbaks till lugnet i Ashok Nagar.