Hemma igen.

Nu sitter jag hemma i mitt kök i Uppsala. Det känns konstigt att jag för mindre ett dygn sedan var i världens näst största land många hundra mil bort. När man flyger hänger själen inte riktigt med i svängarna.



Om jag ska sammanfatta min resa så är det med orden omtumlande, charmigt, motsägelsefullt och glädjerikt. Jag har fått nya indiska vänner som på kort tid gett mig så mycket. Under de här två veckorna har jag fått så mycket värme, glädje, kunskap, upplevelser och intellektuell stimulans från alla på kontoret, att det är en av mitt livs bästa händelser.

Min värd på min resa har alltså varit Daniel. Vi träffades för första gången när vi båda var mentorer på ALMIs mentorprogram i Uppsala. Vi bokade lunch och Daniel berättade då om sitt företag och om Indienkontoret. Det visade sig att vi hade gemensamma vänner och gemensamma kunder. Redan då utryckte jag min önskan att en gång få komma till Indien, eftersom det är ett land som länge har fascinerat och charmat mig.



Jag har sedan träffat Daniel vid ytterligare ett tillfälle och haft mejlkontakt angående ett gemensamt projekt, så jag kände honom inte speciellt väl, men redan vid första lunchen gjorde han ett mycket stort intryck på mig. När inbjudan att hälsa på på Indienkontoret kom, tvekade jag först eftersom det var en lång resa och eftersom jag ju egentligen inte kände Daniel. Men något i mig sade att den här resan var viktig för mig att göra, och att jag alltid skulle ångra om jag inte åkte.

Jag har också haft möjlighet att lära känna Daniel lite närmare. Intrycket jag fick första gången har hållit i sig och växt sig starkare. Han har gjort en livsresa olika de flesta andra människors, och valde att omvandla svåra händelser till styrkor som kan göra gott för andra. Jag tror att han är den starkaste person jag någonsin träffat och upplever honom som en genuint god människa. Driftig, klok, humoristisk och en förebild för alla företagare. Utan hans visioner och öppna sinne hade min resa aldrig blivit möjlig.

Nu sitter jag hemma och tänker tillbaks. Jag har packat upp och tittat igenom alla bilder. Jag känner redan saknad. Efter att bara varit i Tamil Nadu kan jag inte säga att jag är förälskad i Indien, det vore som att säga att man är förälskad i Europa efter att bara varit i Frankrike. Varje land i Europa är ju unikt liksom varje delstat i Indien är unik. Men jag är förälskad i Tamil Nadu och jag är definitivt störtkär i Chennai!

Därför vet jag att jag kommer att komma tillbaks. Så på återseende, Chennai! Vi ses igen, Tamil Nadu! See you soon, INDIA!

Tack till alla er som följt mig på min resa till Indien. För alla kommentarer och goda tillrop. Jag har fått mersmak på det här, det vore roligt att blogga sig runt världen! Nu har jag ju tre nya inbjudninger till olika ställen: Till Oman, dit jag definitivt kommer att åka, till Tanzania och till Hong Kong. Det kommer att bli underbart!

Så håll utkik på Facebook, vem vet var Apostel dyker upp härnäst?