Arbetsbord nummer två

Idag är faktiskt både Vinu och Emi, mina bordsgrannar, sjuka. Jag frågar Anu hur det funkar med sjukförsäkring i Indien. Får man sjuklön närman är borta? Anu berättar att man har en halv dag i månaden som man får ta ut som sjukledighet och att man kan spara dem så det blir max 6 dagar per år.



Det finns inget statligt sjukförsäkringssystem, men just nu börjar social secutiry numbers att införas, så kanske kommer detta att utvecklas i framtiden. Däremot kan man teckna privata sjukförsäkringar och de anställda här har försäkring via företaget.



Diskussionerna under luncherna är öppna och innefattar allt möjligt, förstås utbyter vi kunskap om varandras länder och traditioner. Just idag var det ämnet kejsarsnitt som dissikerades. Det visar sig att i Indien är det vanligare att föda med kejsarsnitt än på vanlig väg. I Sverige är det ju bara i sällsynta fall, om det är fara för barnet eller moderns liv (och knappt ens då ibland), och anledningen är väl till viss del att ett kejsarsnitt är en mycket dyr historia. I Indien, när man får fiansiera sin förlossning med egna pengar, rekommenderar många läkare gärna att man ska göra kejsarsnitt. För då tjänar ju de mer pengar!



Jag vill inte störa mina arbetskamrater för mycket, de sitter alla djupt försjunkna i sitt arbete, men jag tar i alla fall en bild på det andra arbetsbordet på andra sidan rummet. Där sitter, förytom Ramya och Ravi som jag nämnt tidigare, också web developer Sylvester och research and content analyst Shanti. Som jag nände tidigare talar Shanti inte tamil, språket som talas här i delstaten Tamil Nadu, så därför är kontorsspråket engelska.



I en egen liten vrå sitter web designer Sam, som tillika är Santoshs lillebror. En enligt Anu tystlåten person, men jag hade ett mycket trevligt samtal med Sam häromkvällen när vi jobbade och åt middag tillsammans på kontoret, så jag vet inte om jag håller med! Sam berättade bland annat hur han och hans hustru fick hennes föräldrar att tro att det var föräldrarna som bestämde vem deras dotter skulle gifta sig med, utan att förstå att de unga tu sedan länge var förälskade!



Sist, men inte minst, har vi Vincent som nu är tillbaks efter sin fotskada. Vincent hjälper till med lite av varje på kontoret och har just serverat mig en underbar kopp green tea.

Det visar sig förstås att alla här på kontoret finns på Facebook. Emi addar mig redan dagen efter jag kommit till Indien, och nu har jag nio nya indiska vänner på Facebook! Det är väldigt trevligt att se på deras bilder från högtider, resor och vardagsliv.

Självklart läser de också min blogg via Googles översättningsverktyg, och jag måste säga att det är förvånansvärt hur bra det funkar. Visst blir det tokigt ibland, till exempel när "god" i med meningen "godhjärtad" blir "tasty", men jag tror ändå grundmeningen kan förstås.

I morgon, fredag, är jag inbjuden på en mingelträff på Svenska Handelskammaren i Indiens Chennaifilial. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa andra svenskar som bor här i Chennai och kanske knyta nya affärskontakter. Anu ska följa med mig dit, och jag hoppas hon också kommer att tycka det blir trevligt.