På skoter till gymmet

En sak som jag inte riktigt hade tagit med i beräkningen var att det var så svårt att ta sig till olika ställen här i Chennai. Det är väldigt mycket människor på en mycket liten yta och det är väldigt mycket trafik. Därför tycker mina indiska värdar inte att jag ska ge mig ut och gå på egen hand, utan vill köra mig. Efter ett par dagar här kände jag ett skriande behov av att röra på mig och frågade Santosh lite försiktigt om det skulle gå bra att jag går ut och springer på morgnarna, när det inte är så mycket trafik. Det var kanske inte något jag såg fram emot jättemycket, men jag kände verkligen att jag längtade efter motion.

- Men du kanske vill gå på gym? undrar Santosh, Anu kan köra dig dit!

Jag som knappt vågade fråga om det fanns ett gym, jag tänkte det skulle verka lite knäppt att åka till Indien för att gå på gym! Men jag tyckte det lät som en strålande idé och tackade glatt ja.



Anu och jag kom överens om att vi skulle åka klockan tre. Och inte skulle vi åka bil heller, utan med Anus lilla motorcykel som hon tar sig till och från jobbet med varje morgon, en resa på ca 20 minuter. Men alla är överens om att Anu är Chennais duktigaste skoterförare, trots att hon faktisktinte har något körkort!

Anu är verkligen världens finaste. Daniel säger hela tiden att hon är "the real boss" på kontoret, och menar att det är henne man vänder sig till med frågor och hon har också hand om redovisningen av kvitton etc. Anu är 41 år, gift och har två söner i nedre tonåren.



Hennes man är egen företagare och jobbar mycket, så Anu är ofta ensam hemma. Anu var tidigare hindu, men konverterade till kristendomen när hon gifte sig med sin man. Att gifta sig av kärlek med någon från en annan religion är mycket ovanligt i Indien och innebär ofta stora problem, de flesta äktenskap är arrangerade. Anus föräldrar gillade inte heller att hon träffat en kristen man.

- Men jag gav mig inte, säger Anu. Jag visste att det var honom jag ville ha och ingen annan.

Man anar att vid sidan om Anus goda hjärta finns en vilja av stål.



Även om det var lite nervöst att åka bakpå (utan hjälm...) så litar jag helt på Anu, och hon kör verkligen både säkert och försiktigt. Det är bara cirka fem minuters väg till gymmet, så jag hinner knappast blinka innan vi är framme. Gymmet heter "Pink" och det finns sju gym över hela Chennai, bara för kvinnor.

Det är riktigt fräscht och fint med en hel del maskiner. Kvinnorna som tränar är alla klädda i den traditionella Salwar Kameez, det vill säga pösig byxa och långskjorta eller tunika i olika färger. Utom de som arbetar på Pink vilka har tajta träningsbyxor och rosa top.



Jag får en personlig tränare som visar mig runt och hjälper mig värma upp. Uppvärmningen görs bl.a på en speciell stretchingmaskin och det är både bekvämt, enkelt och effektivt. Maskinerna i övrigt verkar ganska nya och jag har aldrig råkat på några liknande på något gym tidigare. Man får både trycka och dra, de går inte tillbaks till utgångsläget av sig själva, vilket gör att man tränar två muskelgrupper samtidigt. Amerikansk 70- och 80-talsmusik dunkar ur högtalarna.
"Yes we were born, born, born - born to be alive..."
Jag kan inte annat än hålla med!

Träningen är rolig, vips hade det gått en timma, och Anu var tilbaks för en ny tur på skotern.

- Saturday, I will take you shopping, säger Anu på sin speciella engelska. Ladies night out!

Det ser jag fram emot!