Dagarna innan min resa lyckas jag få nackspärr som sträcker sig ner bakom ena skulderbladet. Jag har haft det tidigare och vet att det är mycket efterhängset och gör det svårt att jobba framför datorn. Så jag ber Anu tipsa mig om ett ställe jag kan gå på och få massage. Anu bokar en tid åt mig, och Daniel hänger på.
Vi blir aningen försenade när vi ska iväg, för plötsligt blir kontoret något av en sjukstuga. Vincent klagar högljutt över smärta i foten och han verkar faktiskt ha riktigt ont. Kvinnorna driver lite med honom och säger "he is crying like a baby". Jag anar att damerna misstänker att han simulerar.
I nästa stund hoppar associate web developer Ravi in med ett alldeles färskt gips runt högerfoten och en röntgenbild i nypan. Det visar sig att han åkt buss från Bangalore, stående i sju timmar, och att bussen väl framme i Chennai krockar med en annan buss. I rena förskräckelsen hoppar då Ravi av bussen i farten och landar så olyckligt att han får en fraktur.
Även med Ravi drivs det en del. Kvinnorna säger att han sett för mycket film som till exempel Speed, med Sandra Bullock och Keanu Reeves.
Vi kommer iväg till kliniken, körda av Aron i företagets minibuss. Kliniken ligger i centrum, nära shoppingdistrikten, och det är väldigt mycket människor överallt. Anu hittar inte riktigt, så efter att ha ringt och frågat efter vägen får Aron vända bussen. Trafiken är tät och när han försöker ta en genväg via en gränd tvingas vi backa ut igen eftersom någon lastar av något från en bil som spärrar vägen.
Kliniken är inte riktigt som man förväntar sig en medicinsk klinik ska vara, lokalerna är ganska slitna. Vi tas om hand av två personer vardera; jag av två kvinnor och Daniel av två män. Jag visas in i ett rum med en stol, en träbrits och en stor trälåda som visar sig vara ett ångkar. Anu har nämligen beställt massage med ånga efteråt.
Jag får klä av mig varje tråd på kroppen och får sedan ett snöre runt midjan som tillsammans med en vit engångstygbit av något slag bildar ett par provisoriska trosor, liknande sumo-brottarnas.
Jag gör mig redo för att lägga mig på britsen, men istället får jag sätta mig på stolen varpå jag blir insmord med ordentligt med aromatisk olja i håbotten! Hoppsan, det hade jag inte väntat mig! Sedan följer en kombination av hårbottenmassage och lätta slag med kupad hand över huvudet en bra stund. Lite märkligt känns det, ibland är slagen riktigt hårda, men jag litar på att massösen vet vad hon gör och det känns absolut inte obehagligt.
Därefter får jag äntligen krypa upp på britsen, som är av mörkt trä och har lister runt om som bildar en liten kant. Britsen är längre och bredare än en vanlig massagebänk. Jag får ligga pårygg, kroppsvarm aromatisk olja hälls över mig och sedan börjar de två kvinnorna massera mig simultant, en på vardera sidan av min kropp! Jag förstår sedan att det kallas "four hand massage". De knådar inte, utan de märkliga slagen med kupad och flat hand fortsätter, kombinerat med kraftiga längsgående strykningar. Och inte en enda gång kommer de i otakt!
I motsats till den klassiska massagen man får i Sverige lämnas ingen del oberörd, förutom de allra mest intima delarna. Massagen avslutas med en fjäderlätt strykning som var en helt paradisisk upplevelse. Hade svenska män lärt sig att göra så på sina kvinnor funnes inga skilsmässor, och vice versa!
Proceduren upprepas på ryggen, och rumpan får sig lite extra spanking innan paradismassagen avslutar. Efter det får jag krypa in i ångkaret, som visar sig vara ganska obekvämt: En stålpall som man sitter rakt upp och ner på. Själva anläggningen tycker jag mig känna igen från någon film med Povel Ramel från fyrtiotalet som jag tror hette "Var är tvålen, syster". Det är helt enkelt en stor trälåda med ett hål i toppen där huvudet sticker ut. Men själva ångbehandlingen är mycket behaglig.
Kul att följa din framfart. Du är en mycket flitig bloggare - och har ju också en spännande resa att berätta om! Kram!
SvaraRadera