På tal om kontraster

Hemma igen
När jag kommer hem har det snöat ganska mycket. Embla och jag får skotta fram bilden när vi ska åka och helghandla. En härlig kontrast till Chennais varma och fuktiga väder. JAg känner att jag verkligen uppskattar den rena och krispiga kylan, något som jag kanske inte alltid gör den här tiden på året. Jag packar upp mina inköp och ser fram emot att få visa dem när jag bjuder svärfar Ingemar med hustru Monika samt bonussvåger Martin och Olle på födelsedagsfika och middag på söndagen.

Träffa Emi, ensam i stan och hemresa

Tisdag 24 och onsdag den 25 januari
Tisdagen och onsdagen ägnar jag åt kontorsjobb och tiden går fort. Jag intervjuar Santosh och färdigställer Solid Partners kommunikationsplattform som jag skickar till Daniel.

Möte på Checkers hotell i Chennai
Förra gången jag var här lärde jag förutom Anu, Vinu och Ramya också känna Emi, som var den på kontoret jag haft mest jobbkontakt med eftersom hon var ”content manager”. I höstas hade Emi tyvärr varit tvungen att sluta på grund av hälsoproblem, men jag tyckte det vore väldigt roligt att träffa henne igen.

Anu och jag träffar Emi på ett hotell i Chennai och äter lunchbuffé där tillsammans. Vi träffar också en bekant till Emi som arbetar på hotellet. Det är roligt att träffa Emi igen, hon är faktiskt ännu vackrare än förra året.

Med utsikt över Chennai
Emis vän, som är restaurangchef på hotellet, berättar att det mesta av inredningen är importerat från Kina, eftersom det är billigare. Som avslutning tar Emis bekante upp oss på taket till hotellet. Här finns gym, SPA och en solterras med pool. På kvällarna har man barbecue här och just nu förbereder kockarna det. Det är ett mycket fint hotell men inte i samma överdådiga lyxkänsla som Radisson Blue.

Med livet som insats...
På onsdag kväll hade jag i alla fall tänkt shoppa lite. Jag får åka med Anu på hennes twowheeler. Utan hjälm den här gången, så det var till att be en liten bön. Som jag berättat tidigare litar jag mycket på Anu, men trafiken är ju oberäknelig. Den här gången har jag på en vecka blivit vittne till tre mindre kollisioner. Farten var låg, så det blev inga personskador, men visst händer det olyckor!

Barndomsminnen
Vi står stilla och väntar på att komma vidare då det plötsligt kommer fram en dam. Hon ler stort och nyper tag i min kind samtidigt som hon säger något på tamil. Hon är inte aggressiv men det känns förstås lite obehagligt att bli nypt i kinden som ett knubbigt spädbarn. Jag är ju trots allt snart femtio år! Anu säger att hon antagligen bara ville visa sin uppskattning av min ljusa hy, något hon kanske aldrig sett förut på nära håll.

India edition
Anu släpper av mig på samma gata jag gick ensam på förra året. Jag gillar den gatan, det är som en basar med många stora och små butiker och en massa gatustånd. Det börjar skymma, så jag håller mig på huvudgatan, annars finns det flera tvärgator med fler gatustånd. Under dagen har jag haft lite SMS-kontakt med Olle, och han påminner mig då om att jag lovat att inhandla ett Monopol-spel till honom. Sedan många år samlar han på Monopolspel från världens alla hörn och vill förstås gärna ha en ”India Edition”. Förra året lyckades jag inte få tag på något, men nu styr jag kosan mot första bästa leksaksaffär, och självklart hittade jag ett spel där! Jag ser ingen prislapp, så jag frågar expediten och får till svar: ”Four fifty”. Jag tänker att det betyder 4500 rupier, vilket är mycket pengar så jag tvekar lite. Men vad gör man inte för kärleken, så jag säger OK. Det visar sig förstås att det är 450 rupier, vilket motsvarar ca 67 kronor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är så billigt. Jag känner egentligen inte för att köpa så mycket. Visserligen bidrar jag till människors försörjning genom att handla, men det enorma utbudet gör att jag inte riktigt mäktar med. Jag bestämmer mig för att köpa ett par fina sommarskor till Embla, en Ganesh-staty och lite indiska kryddor och snacks.

Mer och mer självständig
Efter cirka två timmar tar jag en autorickshaw hem på egen hand för första gången. Kanske är det fegt av mig att inte ha gett mig ut mer på egen hand, men jag har lovat mig själv att aldrig vara dumdristig. Eftersom Santosh och Anu varit väldigt måna om min säkerhet och avrått mig från vissa saker har jag lytt deras råd, även om jag klarat mig mer och mer på egen hand. Nu tycker de att jag är mogen att klara mig hem själv.

Ashok - pacifisten
Jag bor precis vid Ashok Pillar, något som alla i Chennai känner till, även denna autorickshaw-chaufför, även om han får stanna tre gånger och fråg aom exakt väg.
Ashok den Store härskade över Indien på 300-talet före Kristus. Han var något så ovanligt som en pacifistisk härskare och har varit en av de mest betydelsefulla för Buddhismens spridning i världen. Runt om i Indien finns monument som han låtit resa och den här pelaren i stadsdelen Ashok Nagar är en av dem.

Gilla läget
Trafiken i Chennai är verkligen fruktansvärd. Fastän klockan börjar närma sig åtta på kvällen är det fullständig kaos. Vi fastnar i en rejäl trafikstockning ganska snart efter starten. Jag känner hur koloxiden fyller mina lungor och väntar på att paniken ska börja spira. Jag har ganska svårt för stora folksamlingar och ger mig ogärna ut i vare sig rusningstrafik eller storhelghandel. Men här i Indien är det precis som att det rinner av mig. Kanske är det känslan av att man ändå inte kan påverka situationen som gör att jag helt enkelt släpper kontrollen. Det kanske är som med alla herrelösa hundar som strosar omkring eller ligger på trottoarerna och sover. Jag har aldrig sett ett enda hundslagsmål eller hört någon skälla, i Sverige tycker jag att jag dagligen träffar på aggressiva hundar, inte minst i min egen bostadsrättsförening. Men de indiska hundarna verkar inse att det är så många människor och så många hundar här, att skulle de gå omkring och skälla på allt och alla skulle de ganska snart köra slut på sig. Alltså lika bra att gilla läget och ta det lugnt. Så det är precis vad jag gör och fascineras istället av gatans skådespel på ibland riktigt nära håll.

Luftburen transport
Nu har emellertid regeringen beslutat göra något åt den ohållbara trafisksituationen och bygga en metro. Att gräva ner den är nog inte att tänka på, så den kommer att gå ovanjord. Alldeles utanför mitt hotell reser sig enorma pelare med en skog av armeringsjärn på toppen. JAg antar att hotellets gäster kan komma att få en ganska ljudlig granne, den luftburna metron sägs bullra en hel del. Men det kanske det är värt. Tydligen kommer regeringen också garantera försörjning åt alla de autorickshaw-chaufförer som nu kommer att bli arbetslösa.

Varför pruta?
Anu sade när vi skildes åt att jag absolut inte skulle ge chauffören mer än 100 rupier för att ta mig till Ashok Pillar, men min chaufför vill ha 120. Och varför ska jag bråka om tre kronor hit eller dit, det känns löjligt. Självklart får han sina 120 rupier. Som tack får jag komplimanger för mitt leende när jag betalar, så jag tycker att jag får oerhört mycket valuta för pengarna!

Varning för älgar!
Jag hinner packa och sova några timmar innan det kl. 01.30 är dags för min chaufför Ilayaraja att hämta upp mig en sista gång. Som avskedspresent ger jag honom en av de broscher jag köpte på turistkontoret i form av en varning för älg-skylt. Tja, kan väl vara lite exotiskt, kanske… Ilayaraja är till vänster på bilden, en av de hotellanställda är till höger.

Utan biljett
När jag kommer till flygplatsen kommer jag på att jag ju aldrig fick något mejl från Qatar Airways om att jag skulle checka in, och alltså inte heller har skrivit ut några boardingkort. Oron griper tag i mig, tänk om jag inte kommer med planet? Visserligen har jag ju mitt kreditkort som jag betalt flygresan med och den ska tjäna som elektronisk biljett, men kommer det att funka här? Jag hade inte behövt oroa mig. När den första kontrollanten vid ingången till terminalen frågar efter mina biljetter och jag säger att jag har min elektroniska biljett på kreditkortet, hänvisas jag direkt till en kö där en kontrollant sitter med utskrifter av passagerarlistor. I det närmaste genast hittar han ”M Ulin” och jag släpps in.

På återseende
Jag vinkar adjö till Ilayaraja och till Chennai och sätter mig på planet hem. Den här resan blev inte lika full av nya intryck som den första, man kommer bara för första gången en gång, men ändå känner jag en varm känsla i hjärtat när planet lyfter 04.30 lokal tid. Tack för den här gången Indien, jag hoppas vi ses igen!

Besök hos indisk reseagent

Måndag 23 januari
Klockan tio ska Anu och ja ta en taxi ner till stan och träffa Santosh's reseagent Mr Bright Manohar, Managing Director på Cebeen World Travel Pvt Ltd i Cehnnai.

Vill indier resa till Uppsala?Redan i somras, då Santosh var på besök i Uppsala, guidade jag honom i Vasaborgen och han tyckte det var väldigt spännande. När jag frågade om han kände till Linnaeus svarade han ”Of course! Father of Biology!” Alla indier som går i skolan läser om Linné på högstadiet. Jag frågade också Santosh om han trodde det fanns ett intresse för indiska människor att resa till Sverige, och det trodde han. Självklart ser jag den växande besöksnäringen som en potentiell affärsmöjlighet. Men jag ser det också som en väg att engagera mig i Uppsalas och Sveriges framtid. Särbon Olles politiska engagemang har förstås påverkat mig under våra sex år tillsammans. Det kan kännas oerhört fjuttigt att jag är uppfylld av payoffer och säljade rubriker i jämförelse med hans arbete med nya sjukvårdsreformer, nya stadsplaner och miljöförbättringar.

Besöksnäringen viktig export
Eftersom Sveriges tidigare inkomstbringande exportnäringar undan för undan försvinner är det oerhört viktigt att vi utvecklar något nytt för att kunna behålla vår levnadsstandard.  Besöksnäringen har stor potential att bli en ny viktig exportnäring som ger väldigt många arbetstillfällen. För att det ska bli så måste vi förstås utveckla flera bra reseanledningar, men också marknadsföra Sverige utomlands, vilket inte är lätt eftersom vi konkurrerar med resten av världen.

Indien är på G
Redan för flera år sedan, då jag hade nöjet att ha Fredrik Härén som informationschef när jag var anställd på Resco AB, uppmärksammade han mig på det faktum att Asien och framförallt Indien får en allt större medelklass med högre levnadsstandard, mycket beroende på att de är duktiga inom IT. Att Kinas levnadsstandard har ökat vet de flesta, men att även Indien har en ganska stor hyfsat välbärgad medelklass är det få som talar om, de flesta ser nog Indien som ett mycket fattigt land. Det finns många mycket fattiga människor, men det finns också en hel del väldigt rika och ganska många välutbildade som har det helt OK.

Varför Kina men inte Indien?
Visit Sweden, som ansvarar för att marknadsföra Sverige utomlands, är etablerade över hela världen, till och med i Kina, men inte i Indien. Det är för mig en gåta: Indien är, i motsats till Kina, en demokrati, Indien har 1,2 miljarder invånare varav det finns en hel del människor med oerhört mycket kapital, och dessutom talar alla människor från medelklass och uppåt engelska sedan tre års ålder!

Är Norge och Sverige samma sak?
Vi stiger in på Mr Manohars kontor någonstans i Chennais centrum. Det är ganska oansenligt och jag funderar på om just den här personen är rätt person att träffa. Vi inleder vårt samtal lite trevande, jag berättar om Sverige och frågar om han känner till det.
– Ja, jag känner till Norge, vår internationella delegation var där på konferens förra året, och Norge och Sverige ligger ju båda i Skandinavien, så det är väl samma sak, säger Mr Manohar.

Land of fresh water and clean air
Jag visar mitt bildspel och berättar kring det. Jag är ju helt novis på att sälja Sverige, men har hört att rent vatten, fräsch luft och lugn natur är mycket exotiskt för en indier, vilket jag mycket väl kan förstå. Jag har en idé om att en kombination av Stockholm, Uppsala, Gotland och Dalarna kan vara intressant. Stockholm som huvudstad förstås och med kungafamiljen och kungliga slottet som fokus. Mr Manohar undrade om det verkligen var möjligt att få komma in i själva slottet, och det är det ju!
Uppsala som universitetsstad med Linné i fokus och säte för Svenska kyrkan. Dalarna som centrum för kulturtraditioner och hantverk och Gotland med sin natur och historia. Dessutom har ju både Uppsala och Gotland koppling till vikingarna. Mr Manohar lyssnar intresserat och ställer frågor.

Indiens reseassociationer
Han berättar också att det finns tre officiella reseassociationer i Indien. Dessa nationella reseagentassociationer är dem man ska gå igenom om man vill starta resor för indiska medborgare. Varje år åker ca 14 representanter för dessa, varav han själv är en, någonstans i världen för att ha sin årliga kongress, India Travel Congress. Förra året var de alltså i Norge, i år ska de till Turkiet.

Sverige som värdland 2013?
Den nationella turistorganisationen i värdlandet står för resa, uppehälle och allt annat för dessa ca 14 personer under 3-4 dagar. De har aldrig varit i Sverige, Sverige är som en vit fläck för dem, säger Mr Manohar och tilläger att han skulle tycka det vore väldigt trevligt om Sverige också kunde bjuda in dem, kanske till år 2013, och står gärna som kontakt.

Vad vill man uppleva?
Jag frågade Mr Manohar vad indiska resenärer kan vara intresserade av att uppleva i Sverige, och NATUREN var viktigt. (Miljö- och ekologikunskap är ett skriande behov i Indien!)

Vad vill man äta, hur vill man bo?

Maten i andra länder kan vara ett problem för indier, många är vegetarianer. När de åkte till Norge hade de med sig ”pre cooked food” men pizza funkade också… De indier som reser idag är mycket resvana, vana vid hög komfort och vill bo på femstjärniga hotell. De bor gärna på Radisson Blue, som det finns flera i Indien.

Hur länge?

Tidigare resor de arrangerat till Europa är på ca 9 dagar, och då har de gjort ”hela” Europa!

Hellre än att bara stanna i Sverige ser de Skandinavien som ett resmål då de flyger, åker buss eller tåg mellan de olika destinationerna. Shoppingen är inte viktig, mer än exklusiva souvenirer, allt annat finns i Indien redan eller så stannar de till i Dubai på vägen hem.

Vikitgt utifrånperspektiv
Jag tackar Mr Manohar och ger honom en kasse med lite information om Uppsala, lite godis och en bok om Sverige. Jag känner mig mycket nöjd med mötet och med att ha fått ett viktigt utifrånperspektiv som jag tror jag kommer att ha mycket stor nytta av, även i andra sammanhang. När jag kommer hem mejlar jag mina anteckningar till Visit Sweden, eftersom jag förstås inte kan åta mig att bjuda hit en indisk delegation på 14 personer! Dessutom har en duktig entreprenör i Uppsala, Eva Kjällander, just berättat att hon funderar i liknande banor och redan kommit ganska långt, varför jag också mejlar henne den information jag fått fram. Förhoppningsvis kan hon vara den drivande kraft som behövs för att verkligen få till det här!

En julgåva till PUSH
Nästa anhalt är PUSH, barnhemmet jag besökte tillsammans med Daniel och Aziza förra året. I mitt julbrev till mina kunder skrev jag att årets gåva skulle gå till dem. Vi stannar vid en ATM, en uttagsautomat, och jag tar ut en summa pengar. Men jag har glömt kuvert! Som tur är har taxichauffören ett vitt kuvert, något tummat och med lite anteckningar på, men det får duga!
När vi kommer till barnhemmet är alla barnen i skolan, vilket förstås var en liten besvikelse, men huvudsaken var förstås att jag får överlämna pengarna. Fru Rajamani som driver hemmet tillsammans med sin son Dani och sin dotter hälsar välkommen. Dottern är hemma, en av flickorna som vuxit upp på barnhemmet och nu arbetar där samt Danis fru är också hemma. Jag ser till min glädje att Danis fru, som han gifte sig med i våras, väntar barn! Besöket blir kort, de har mycket att stå i innan barnen kommer hem från skolan. Det känns bra att kunna bidra med något, även om det förstås skulle behövas mycket mer.

Vilodag

Söndag 22 januari

Söndagen ägnar jag åt att gå omkring lite i kvarteren runt hotellet. Jag vågar mig längre och längre bort och börjar hitta ganska bra. Lunch intas på en av de lokala restaurangerna och jag passar också på att köpa lite babygrejer. Inte bara till Ramya på Indien-kontoret, som fick tvillingar för ett halvår sedan utan även till lillknoddarna Berger och Wrangebo-Mjönäs som ploppade ut strax innan jul. Jag hittar en liten affär fullproppad med allt du kan önska dig för de små och gör mina inköp.

Jag känner att det skulle vara trvligt att sätta sig i hotellbaren och ta en öl, samtidigt som jag sitter och skriver. Jag har noterat att det finns en skylt på hotellets fasad där det står "Champs bar" illustrerat med ett cocktailglas samt en pil upp för en trappa som går på utsidan av hotellbyggnaden. Jag drar slutsatsen att detta är hotellbaren och ger mig uppför trappan med utsirad ledstång. Utanför ingången står tre yngre herrar och röker. Jag öppnar dörren till baren och kliver in. Det är ganska mörk. Genast tystnar det gemytliga barsorlet, och ett femtiotal par ögonvitor vänds mot mig. Inom några sekunder har mina ögon vant sig vid mörkret, och jag ser genast det lokalen bara innehåller män. En kypare närmar sig mig genast och jag frågar "Is it OK for me to be here?" Han svarar "No madam, only gentlemen, no ladies!"

De rökande herrarna verkar mycket roade när jag kommer ut igen, och som så många gånger i Indien ber de att jag ska ta ett foto av dem, vilket jag förstås gör.

När jag nästa dag frågar Anu berättar hon att i Indien går inte kvinnor på barer, man anses inte vara en respektabel kvinna då. Det finns visserligen hotell för västerlänningar där det är OK, men mitt hotell var inte ett sådant. Så jag väljer helt enkelt ett glas fisljummen juice nå hotellrummet,där jag ägnar resten av kvällen och en bit in på natten åt att göra klart bildspelet jag ska visa för reseagenten dagen därpå samt lägger ett par timmar på en ny affärsplan…

Lördag 21 jan: Riktigt turistande

På lördagen hade jag tänkt vara turist på riktigt. Först skulle jag åka till Dakshina Chitra, ett sorts ”indiskt Skansen” två mil utanför Chennai som min vän Anita berättat om.

Jag hade tänkt ta tåg, men Anu hjälpte mig boka taxi som skulle följa med mig hela dagen. Anu och Santosh tipsade också mig om att åka till Mahabalipuram, en tempelruinstad från 600-talet klassad som världsarv ca 6 mil söder om Chennai, samt stanna till på Radisson Blue hotell för lite Ayurvedic massage.

Redan halv åtta på morgonen skulle vi åka, så jag fick skippa gymmet den här morgonen. Jag fick samma chaufför som kvällen innan, Ilayaraja. Han hade som väldigt många manliga indier en bländande vit skjorta. Däremot har han inga skor. Efter lite funderingar om vart vi skulle, vi var tvungna att ringa Santosh, så ställde vi kosan söderut. Jag berömmer Ilayaraja för hans mycket fina bil, plastöverdragen är fortfarande på sätena, och han ler stolt. Under färden visar han en bild på sin fru och sin lilla dotter.

Chennai är stort, och det tar tid att komma ut på landsbygden. Just där jag bor, i stadsdelen Ashok Nagar, är det förhållandevis rent, även om man nog enligt svenska mått mätt skulle kalla det skräpigt. Men när vi åker genom stadens förorter ser jag mycket mer av hur otroligt skräpigt det är överallt. Det är svårt att föreställa sig. Plastpåsar i mängder, men även skrot, gamla skor, matavfall och petflaskor kantar vägarna i drivor. Vi åker också förbi kåkstäder där husen inte har mer än kartonger, flätade palmblad eller korrugerad plåt till tak. Jag vet att Indien har många fattiga, och vi åkte genom andra slumkvarter förra året, men att se det på så nära håll är alltid en upplevelse som berör mig djupt.

Väl framme vid Dakshina Chitra visade det sig att de inte öppnade förrän klockan tio. Klockan var precis efter nio, så det blev till att åka till ett hotell tvärs över vägen för lite kaffe och vänta en timme. Dakshina Chitra, som betyder ”Bilder från Södern” är ett ”multikulturellt” levande museum för konst, arkitektur, livsstil, hantverk och scenkonst i södra Indien. Det är flera hus från t.ex Kerala, Karnataka, Andrha Pradesh och naturligtvis Tamil Nadu, där vi befinner oss.

Jag tar på mig mina ”besöksnäringsglasögon” för att utvärdera om jag upplever Dakshina Chitra vara ”exportmogen” enligt svenska kriterier. Det första som möter mig efter att ha betalt entré, som kostar mer för utlänningar än för indier men ändå inte är någon stor summa, är olika hantverksstånd. Försäljarna är ganska måna om att få mig att titta och kanske köpa. Alla är noga med att poängtera att de gjort hantverken själva, (I’ve made it myself Ma’am) så noga att jag faktiskt misstänker att det inte är så. Jag ser inga spår av något hantverk, och anar att grejorna absolut är handgjorda men kanske utfört av andra människor i andra verkstäder under helt andra förhållanden. Jag kan förstås ha fel.

Hantverken är fina, olika gudabilder i sten, handmålade tavlor med indiska motiv som är vackra och bonader med tygapplikationer, och det är inte dyrt. Men eftersom jag alltid blir totalt avtänd när någon försöker övertala mig, köper jag inget. Jag går runt i de olika husen och tittar. Där finns möbler, statyer, verktyg, gudabilder och dockor i naturlig storlek som visar olika hantverk. Visst är det fint, men jag har numera lite svårt för att ta till mig saker som bara visas rakt upp och ner. Jag har blivit bortskämd, jag vill bli underhållen, jag vill höra berättelser och ha en personlig guide. Men någon sådan ser jag inte.

Rätt var det är hör jag massor av barnröster, och plötsligt väller det in skolbarn i olika åldrar. Alla förstås klädda i uniform, flickorna för sig och pojkarna för sig. De samlas i en öppen sal för att se på skuggspel och senare ute på den öppna atriumgården för att se på och delta i folkdans. De verkar ha väldigt trevligt och uppskatta avbrottet från skoldagen. Jag upplever hela gruppen som väldigt välordnad, inga springer omkring utan alla går på led och lyssnar uppmärksamt. Undrar hur de bär sig åt? Måste fråga Anu.

Jag frågade Anu om skolbarnen, och hon sa att barnen måste komma från en bra skola där lärarna är duktiga. Det förekommer absolut ingen aga, men skolorna lägger stor vikt vid ordning. Jag är förundrad…

När jag gått igenom hela området, vilket tar ca en och en halv timme, går jag tillbaks till den shop med olika hantverk som ännu inte öppnat när jag kom. Och det var en shop i min smak! Massor av vackra grejor och kläder, men inga ivriga försäljare. Jag kan lugnt titta igenom allt. Här finns både kuddöverdrag, bonader och dukar i precis den underbara indiska lappteknik som jag tycker om. Och här finns förstås saris och Salwar kameez, sjalar, väskor, smycken och massor av annat. En vacker silkessjal kostar cirka 160 rupies vilket är ca 22,50 kronor.

Efter sammanlagt två timmar på Dakshina Chitra åker Ilayaraja och jag vidare. Nu är nästa anhalt Radisson Blue Temple Bay alldeles i närheten av Mahabalipuram, ca 4 mil bort.

De första två milen till Dakshina Chitra tog alltså nästan en och en halv timma. Visserligen går det fortare nu ute på landsvägen än inne i stan, men fortfarande håller alla en hastighet på max 80 km i timman, när det går att köra så fort. De ytterligare fyra milen tar drygt en timma.

Vi kommer fram till denna lyxresort som ligger alldeles nära havet. När jag ska gå in i hotellets huvudentré är det säkerhetskontroll och jag får gå igenom en säkerhetsportal, liknande de på flygplatserna.

Jag börjar med att äta lunch. Hotellet har en enorm lunchbuffé med både kött- fisk- och vegetariska rätter samt förstås en gigantisk dessertbuffé. Jag undviker kött- och fiskrätterna, eftersom de inte ser så fräscha ut, och koncentrerar mig på de vegetariska rätterna. Efter att ha smakat mycket av den lokala maten här, blir detta något av en besvikelse. Kanske något tillrättalagt för turister? Och man får inte äta med händerna i den fina restaurangen, något som brukar höja smakupplevelsen mycket.

Efter maten får jag Ayurvedisk massage i en byggnad en bit bort i hotellbyn. Jag vill gärna gå den lilla biten på ett par hundra meter, men förevisas en buggy, liknande de man har på golfbanor. Eftersom jag inte vill vara besvärlig, åker jag med. Visst är det fint här. Gräsmattorna är smaragdgröna och tätt klippta. Inte ett ogräs syns i vare sig rabatter eller på gräset. Inte så konstigt kanske eftersom det här och där sitter kvinnor i färgglada saris och rensar. Det finns flera olika poolsystem, och de gnistrar klorblått i solen. Palmerna fulla med kokosnötter vajar. Det är ganska tomt på människor, kanske är det lågsäsong nu? Det är ju vinter här.

Men jag kan inte låta bli att tänka på alla de människor som jag passerat samma morgon, bara några mil härifrån. Utan skor, utan tak över huvudet. Kontrasten är så slående att jag känner mig väldigt illa till mods. Klockan har hunnit bli nästan fem och jag bestämmer mig för att hoppa över Mahabalipurams tempel den här gången.

På hitvägen passerade vi cirka tjugo olika stenhuggarverkstäder alldeles vid vägen. När vi åker tillbaks ber jag Ilayaraja stanna vid en och går av och tittar. Det är ett fantastiskt hantverk med allt från gudabilder till elefanter, fåglar och andra djur i naturlig storlek. Även pekare och hela små tempel. Men som inom många andra tunga hantverksyrken verkar inte arbetsskyddet vara något vidare. Senare berättar Anu att stenhantverken dels är till nya tempel som byggs, en del säljs som prydnad i människors trädgårdar och en del på export. Hade det inte varit så tungt, hade jag me glädje haft en liten stenelefant i trädgården! De är verkligen väldigt fina!

Fredag; Gym och Handelskammaren i Chennai

Fredag morgon skulle jag ta mig själv från hotellet till kontoret. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men Chennai består av ett virrvarr gator, många utan namn, som ser ganska lika ut på många sätt. Vis av detta hade jag dagen innan skrivit ut en karta på kontorets skrivare.

Jag tänkte också besöka ”mitt” gym som jag gick till förra året, Pink Gym. Enligt kartan låg det på vägen. Det var roligt att komma tillbaks, och tjejen i kassan kände faktiskt igen mig! Dessutom kom hon ihåg att jag gillat gymmet på Facebook! När jag var på Pink Gym i januari förra året var det helt nyöppnat och fräscht. Det var fortfarande fräscht, men den tryckta plastfilm som satt för fönstren med stora färgglada bilder i de rosa logofärgerna och med tränande kvinnor var i stort sett helt solblekta, endast en svag svärta fnns kvar. Det ger en aning om hur starkt solen skiner på sommaren. Vi är ungefär på samma breddgrad som Sudan och Thailland, så vi är nära ekvatorn.

Jag har försökt få internetuppkoppling på hotellet, men har inte lyckats. Alltså får jag passa på när jag är på kontoret om jag ska använda mig av Internet. Jag har nämligen en idé om att undersöka hur pass intresserade indier är av att resa som turister till Sverige. Som många säkert förstått har jag blivit mer och mer intresserad av besöksnäringen. Det började med Vasaborgen och alla frågor som turister från både Uppsala, övriga Sverige och resten av världen ställde. Det fortsatte med medlemskapet i Turismakademin, den Nationella Strategin 2020 och regeringens uttalade satsning på besöksnäringen som en av Sveriges nya basnäringar. Och genom förtroendet från Företagarna Uppsala att få vara deras representant i Destination Uppsalas styrelse har intresset bara fördjupats.

Därför frågade jag redan innan jag reste hit om Santosh kunde ordna ett möte med sin reseagent. Jag hade också varit på Turistbyrån och försökt hitta information och presenter som jag kunde ha med mig. Jag ville också kunna visa honom ett bildspel på Sverigebilder att prata ikring. Så hela fredagen gick åt till att göra det. Fredag kväll åker jag till Swedish Chamber of Commerce after work på samma ställe som Anu och jag var på förra året. Jag tar en taxi från hotellet. Det tar lite tid att hitta dit, även taxichaufförerna har svårt att hitta, men efter att ha stannat och frågat flera gånger kommer vi fram.

Precis som förra året träffar jag Mikael Gislén, ägare av ett svenskt it-företag här i Chennai och samarbetspartner med Daniels och Santoshs företag Solid Partner. Här finns även den Ericson-anställde mannen med fru som jag träffade senast, en kvinna från Skåne som just tillfrisknat från dysenteri, en man från Norge, en man född i Indien men indienchef för ett norskt företag, och några till. Jag pratar en del med mannen som är född i Indien och som heter Gur, och berättade om mina funderingar på reseverksamhet för indier. Han har själv bott i bl.a Norge, Bankok och Hong Kong och jag fick många bra tips på vad som är viktigt att tänka på för indier som åker utomlands.

Ett kärt återseende

Så var jag då framme i Chennai igen. När jag steg ut från flygplatsen tog värmen, dofterna och ljuden emot mig som en välkomnande famn. Min fina vän Anu hade beställt taxi åt mig. Chauffören skulle stå med en skylt med mitt namn på utanför flygplatsen. Men ingen chaufför fanns på plats! Klockan var ca 24.00 svensk tid, jag hade varit på resande fot i över tolv timmar och längtade efter att få sova, så jag blev lite orolig att han skulle ha missat eller fastnat i Chennai-trafiken. Jag gick fram och tillbaka tre gånger längs raden av taxichaufförer innan jag beslöt mig för att ringa Anu, som jag visste låg och sov. Och precis när jag avslutat samtalet såg jag hur en ny person med taxiskylt banade sig fram genom människomassan: Nu hade han kommit!

Eftersom Daniels företag, som sakta men säkert övergår till att heta Solid Partner, vuxit under året finns det inte längre plats att bo på kontoret. ”Mitt” sovrum är uthyrt till en grafisk designer. Så Anu har bokat hotellrum åt mig på Gokulam Park Hotel, alldeles i närheten av kontoret och Ashok Pillar, ett monument över kungen som gett stadsdelen sitt namn Ashok Nagar. 04.50 lokal tid har jag inrättat mig på rummet. Det är ett mindre hotell med restaurang och rummet är rent och fräscht med allt man behöver. Santosh, platschefen på Solid Partner och Daniels nära vän, kommer och hämtar mig vid lunchtid. Det var ett mycket kärt återseende, även om det inte var så längesedan vi sågs. Santosh var i Uppsala i augusti och då sågs vi flera gånger. Jag fick bl.a möjlighet att guida honom i Vasaborgen.

Vi stannar till för att köpa lunch på en snabbmatsrestaurang. Dofterna från det indiska köket går inte att beskriva, men de är mycket kryddiga och angenäma. Som de flesta restauranger här är också denna helt vegetarisk och Santosh beställer en tallrik med sydindiska röror och godsaker.

Jag känner mig full av förväntan när vi kommer till kontoret. Jag vet att mina kvinnliga vänner Anu och Vinu är där samt de unga männen Ravi, Sam och Sylvester som jag träffade förra året. Till min förvåning sitter också Ramya vid ett av skrivborden. Ramya fick tvillingar för fem månader sedan, så jag hade trott att hon skulle vara mammaledig, men hon har kommit tillbaks lite tidigare. I Indien är man föräldraledig i cirka sex månader.

I det kontor där man tidigare varit ca åtta personer är man nu många fler, jag hann inte riktigt räkna. De stora skrivborden är borttagna och har ersatts av pulpeter där nätt och jämt datorn får plats. Eftersom det papperslösa kontoret är verklighet här, verkar det fungera alldeles utmärkt. Jag har förstås tagit med mig lite godsaker och presenter som brukligt är, bland annat choklad från Annelie K, (förstås!) men de 1½ kg köttbullar från Mamma Scan samt 0,5 kg hemlagade från Mamma Mia som jag lovat Santosh ligger tyvärr kvar hemma i min frys!

Som om jag aldrig varit härifrån sätter jag mig direkt och jobbar. Bland annat håller jag på och slipar på Solid Partners kommunikationsplattform! Jag ser fram emot att bli mycket inspirerad under veckan!

Vi planerar också vad jag ska göra här: I morgon börjar jag dagen med att gå till ”mitt” gym, som ligger mellan hotellet och kontoret. Another day at the office på fredagen. På kvällen har Chamber of Commerce Chennai lämpligt nog ett AW-möte, liknande det jag var på förra året. Jag har stämt träff med Mikael Gislén på Gislén Software som jag träffade då.

På lördagen ska jag besöka ett ställe strax utanför Chennai som är som ett indiskt ”Skansen”. Jag har fått tips av vännen Anita på olika saker man kan besöka och detta verkade vara närmast. Anita har själv rest på Indien under 20 år och har massor av erfarenhet. Söndagen tänker jag ägna åt promenader i de angränsande kvarteren. På måndag har jag bokat ett möte med en indisk resebyråagent och efter det ska vi till PUSH-barnhemmet. Tisdag och onsdag blir antagligen jobb på kontoret, jag har bl.a lovat bistå Solid Partner med råd och synpunkter för att eventuellt vidareutveckla verksamheten.

Nu är klockan lite över ett på natten lokal tid. Jag har sovit några timmar tidigare på kvällen, och nu är det dags att släcka för idag!

Tillbaks i Doha

Nu sitter jag på Doha Airport igen. Det är märkligt vad mycket som hänt sedan jag var här första gången för ett år sedan. Då visste jag inte vad jag hade att vänta, nu känns allt märkvärdigt bekant, nästan "hemtrevligt". Allt är sig likt, bara andra människor. Som ressällskap hade jag James, en svensk entreprenör i fastighetsbranschen med rötter i Pakistan och Indien. Vi hade mycket att tala om och jag skrev upp flera boktitlar och webbsajter som han tipsade om. Som alltid när man har trevligt ressällskap gick det ganska fort. Nu ska jag försöka sova lite mellan Doha och Chennai.

Nu bär det av igen!

Idag om en vecka åker jag tillbaks till Indien igen! Jag blir helt varm och pirrig i kroppen när jag tänker på det. Det är nästan som när man är kär! Och jag är ju hopplöst förälskad i staden Chennai. Dofterna, ljuden, vänligheten och färgerna. Jag längtar också efter att få träffa mina kollegor och vänner på kontoret och besöka "mitt" gym. Mycket har hänt under året som gått. Kontoret i Chennai har vuxit med flera nya medarbetare. Företaget har också bytt namn till Solid Partner! Just nu arbetar jag med att formulera en kommunikationsplattform för Solid Parner. Under veckan ska jag insupa atmosfären för att till fullo kunna formulera färdigt. Jag har också bokat in möten med presumtiva samarbetspartners. Mer om det längre fram.