Santosh är indienkontorets managing director och är ursprungligen från södra Tamil Nadu där hans föräldrar har en kokosnötsplantge. Han studerade på ett universitet i norra Tamil Nadu och var i Sverige nio månader som trainee på Daniels och Davids webbyrå, som de startat redan 1997. En nära vänskap uppstod och tillsammans med Santosh förverkligade de sin dröm att starta ett indienkontor.
Daniel berättar gärna om när Santosh åkte skridskor för första gången och hade problem med att fötterna gled åt var sitt håll.
Santosh är vänligheten själv och en respekterad och omtyckt chef. Han bor strax nordväst om Chennai centrum i ett område som heter Anna Nagar. Först trodde jag att vi skulle hem till hans och hans hustru Miriams lägenhet, men det visade sig att vi skulle till en Kina-restaurang i närheten av där de bor. När han kör mig från kontoret till Anna Nagar, där vi hämtar upp hans fru och son, berättar han att Anna Nagar brukade vara ett ganska billigt område att bo i, för det fanns ingen bussförbindelse dit. När en ny hållplats infördes, steg också hyrorna och lägenhetspriserna.
Hustru Miriam visar sig vara en mycket rar kvinna och hon väntar parets andra barn som är beräknat i början av juni. De önskar sig båda en flicka och hoppas mycket på det. Daniel tipsade mig om att köpa bilar till Santoshs och Miriams son, och jag hittade ett trepack med 60-talsbilar som jag hoppades att han skulle gilla.
Sonen är ett litet klarögt energiknippe på fyra år som inte är stilla eller tyst en sekund. Han blir förtjust i bilarna och när jag via Santosh frågar vilken bil han tycker är finast svarar han ”Den och den och den” eftersom han enligt Santosh tror att jag ska ta tillbaks någon av bilarna om han inte tycker den är fin.
Vi äter kinamat på indiskt vis, och det smakar mycket bra. På de lite finare restaurangerna äter man inte med fingrarna, utan med gaffel och sked. Kniv behöver man knappast, eftersom all mat redan är skuren i småbitar.
Till efterrätt får jag något så ovanligt som friterad glass, vilket är restaurangens specialitet. Det är kokosglasskulor med en tunn frityrsmet runt, iskalla inuti, knapriga utanpå. Det smakar sött och gott!
Vi frågar hur efterrätten görs och servitören förklarar att man gör kulor av glassen, doppar kulorna i frityrsmet bestående av hälften vanligt vitt vetemjöl och hälften rismjöl. Sedan förvaras kulorna i frysen tills de tas fram och friteras. De ska serveras direkt efter friteringen.
Anu är också med på restaurangen, hon har blivit beordrad av Santosh att se till att jag har det bra, så hon får snällt ställa upp både dag- och kvällstid. Jag har väldigt trevligt i Anus sällskap, så jag hoppas och tror att det inte bara är en plikt för henne utan att vi har ömsesidigt utbyte. Men Anu har ju en familj att ta hand om så jag hoppas sönerna får rå om sin mamma ordentligt efter jag åkt hem.
Jag fick ju åka i Santoshs bil hit, och nu säger Santosh att jag får åka med Anu hem påhennes skoter. Jag gillar ju verkligen att åka med henne, man upplever verkligen gatorna på så sätt, men jag är egentligen inte klädd för moppe och är lite orolig att min nyköpta Salwar ska bli avgasskadad.
Santosh och Anu bedyrar båda att så inte är fallet så då känner jag mig lugn. Kan man åka two-wheeler i sidensari kan man väl åka samma fordon i Salwar!
Natten är ljum, och nu känner jag mig riktigt bekväm på bönpallen. Det är et fascinerande skådespel, eller ska jag kanske säga ”event” istället, som pågår på Chennais gator. Då och då stannar Anu vid någon auto och frågar chauffören om vi är på rätt väg. Resan går bra men vi anländer inte förrän klockan 22 till Ashok Nagar, och jag är lite orolig att Anu ska köra hem själv så sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar