Anu och hennes man ska fira sin 20 bröllopsdag nästa vecka. Därför har Anus man gett henne pengar att köpa ett guldsmycke för. Anu har sett en annons med ett speciellt smycke som hon tycker om, och det sista jag gör i Chennai är att jag, Anu och Emi sätter oss i en Autorickshaw och puttrar ner till City.
Guld är väldigt viktigt i Indien. Att köpa guld är en investering för framtiden, och många kvinnor har riktigt mycket guldsmycken. Och det är inte vilket skit som helst: I Indien är det 24 karat! och alla har stenkoll på guldpriserna, man betalar nämligen smyckena efter gramvikten. Arbetet kostar mycket lite.
Guldsmedskonsten har traditioner långt tillbaks i tiden, och hantverksskickligheten är hög. Smyckena är mycket bearbetade och ofta stora. Det finns hur mycket som helst att välja på. Vi går till två olika varuhus; i alla fall det ena är sju våningar högt med bara guldsmycken i olika utföranden på varje våning. Men att halsband och matchande örhängen finns på olika våningar, kan i alla fall jag tycka verkar krångligt.
Medan Anu och Emi pratar med en försäljare som plockar fram olika smycken, smiter jag bort till bröllopsavdelningen där de har de allra största smyckena. Det är tradition att man köper stora guldsmycken när man gifter sig. Dessa bär man sedan när man går på stora fester eller andra bröllop. När jag ber försäljarna bakom disken att få fotografera två skyltdockor behängda med gigantiska guldsmycken blir jag övertalad att prova en. Jag säger att jag nog inte kommer att gifta mig på länge än, men de tycker ändå jag ska prova. Den hinduiska traditionen bjuder att en gift kvinna ska ha en speciell, tjock guldkedja om halsen istället för vigselring. Traditionen med kedjan verkar vara oberoende av religion, alla gifta kvinnor på kontoret bär en sådan kedja, men några av de kristna kvinnorna och männen bär även vigselring.
Anu hittar inte sitt drömsmycke, så vi ger oss av till den andra butiken i Saravana stores. Efter lite letande finner hon rätt och ett par örhängen därtill.
När vi kommer ut i den ljumma natten med det myllrande folkhavet och varustånden med full kommers, ställer jag mig en stund och bara insuper. Konstigt nog känner jag mig helt lugn och rofylld, trots allt ståhej runt omkring mig. Jag som egentligen inte alls gillar folksamlingar och trängsel, finner mig njuta av pulsen. På något sätt är det så mycket av allt, att det blir mig övermäktigt. Det är bara att släppa kontrollen och låta sig förföras, och det är en riktigt skön känsla. Efter en sväng bland stånden, där jag bland annat köper några fina små glittergrejer att ha i pannan, tuffar vi hem i en auto igen.
Väl på kontoret blir det ett känslosamt farväl av Auni och Emi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar