Kollywood, here I come!

Aron och Vincent hämtar oss utanför gallerian och vi far vidare till ett stort film- och nöjespalats som också innehåller olika lokaler för till exempel bowling och interaktiva spel liknande Wii. Jag får lämna ifrån mig batteriet till min kamera i entrén, självklart är de förbjudet att fotografera på biografen. Det är en stor biosalong och fotöljerna är som sköna hemmafotöljer vars ryggstöd går att luta bakåt.



Indierna älskar att se på film. Indiska filmer benämns ju ofta "Bollywoodfilmer", men här i Tamil Nadu heter det "Kollywood" efter stadsdelen Kodambakkam i Chennai där filmena görs. Kollywood är Indiens näst största filmindustri och Anu berättar att Kollywood producerar ca 100 nya filmer i månaden. Med tanke på att Tamil Nadu har drygt 62 miljoner invånare kanske det inte är så konstigt att produktionen är så stor.

Filmen vi ska se heter Robot, eller Enthirian på tamil, och tamilerna själva är mycket stolta över den. Det är den mest påkostade indiska filmen någonsin, den tamilska film som spelat in mest pengar någonsin under premiärhelgen och den film som spelat in näst mest pengar motsvarande helg i hela Indien. Det sägs att regissören, Shankar Shanmugam, är kompromisslös när det gäller autentiska miljöer, så filmen är inspelad på plats i Chennai, Dehli och även utomlands i den gamla Inkastaden Machu Picchu i Peru och i en nationalpark i Brasilien.



I korthet går handlingen ut på att en vetenskapsman tillverkar en mänsklig robot som förutom superkrafter också får förmågan till mänskliga känslor. Roboten är gjord som en kopia av vetenskapsmannen själv och båda rollerna spelas av Rajinikanth, en av indiens i särklass mest populära skådespelare. Komplikationerna startar när roboten blir förälskad i vetenskapsmannens fästmö spelad av Aishwarya Rai, en mycket hyllad skådespelerska som blev Miss World 1994 och av indierna fortfarande anses vara världens vackraste kvinna. Intrigen kompliceras av att den skurkaktige konkurrenten till hjälten vill sälja roboten till europeiska terrorister.

Filmen innehåller lite för mycket osmakliga våldsscener för att vara i min smak, men det är en intressant upplevelese, och tekniken är mycket avancerad. Det är förstås mycket mäktigt att se de fantastiska dansnumren, även om jag min vana trogen lyckas somna i mitten av filmen, just när det största dansnumret från Machu Picchu visas.

När hjälten Rajinikanths namn visas i förtexten fullkomligt vrålar hela publiken av pur hänförelse. Samma vrål upprepas så fort hjälten visar sig eller när han gör någon särkild rörelse eller något koolt uttalande. Själv har jag svårt att förstå detta; hjälten är i 60-årsåldern, har helt klart toupé, kraftig makeup och är lite lönnfet. Skådespeleriet kan nog ur svensk synvinkel påminna om en 40-tals Edvard Persson-film.

När jag kollar upp Rajinikanth på Wikipedia står det att han är en kulturell ikon, en av indiens största superstars, närmast helgonförklarad i Chennai och den högst betalda skådespelaren. Han är också något av en filantrop, ger mycket pengar i välgörenhet och äger blad annat en skola för fattiga barn där hans fru arbetar ideellt. Så, som jag har läst någonstans, är det nog viktigare i Indien vad en människa åstadkommer och vilken personlighet den har, än hur gammal den är.