Tisdag 24 och onsdag den 25 januari
Tisdagen och onsdagen ägnar jag åt kontorsjobb och tiden går fort. Jag intervjuar Santosh och färdigställer Solid Partners kommunikationsplattform som jag skickar till Daniel.
Möte på Checkers hotell i Chennai
Förra gången jag var här lärde jag förutom Anu, Vinu och Ramya också känna Emi, som var den på kontoret jag haft mest jobbkontakt med eftersom hon var ”content manager”. I höstas hade Emi tyvärr varit tvungen att sluta på grund av hälsoproblem, men jag tyckte det vore väldigt roligt att träffa henne igen.
Anu och jag träffar Emi på ett hotell i Chennai och äter lunchbuffé där tillsammans. Vi träffar också en bekant till Emi som arbetar på hotellet. Det är roligt att träffa Emi igen, hon är faktiskt ännu vackrare än förra året.
Med utsikt över Chennai
Emis vän, som är restaurangchef på hotellet, berättar att det mesta av inredningen är importerat från Kina, eftersom det är billigare. Som avslutning tar Emis bekante upp oss på taket till hotellet. Här finns gym, SPA och en solterras med pool. På kvällarna har man barbecue här och just nu förbereder kockarna det. Det är ett mycket fint hotell men inte i samma överdådiga lyxkänsla som Radisson Blue.
Med livet som insats...
På onsdag kväll hade jag i alla fall tänkt shoppa lite. Jag får åka med Anu på hennes twowheeler. Utan hjälm den här gången, så det var till att be en liten bön. Som jag berättat tidigare litar jag mycket på Anu, men trafiken är ju oberäknelig. Den här gången har jag på en vecka blivit vittne till tre mindre kollisioner. Farten var låg, så det blev inga personskador, men visst händer det olyckor!
Barndomsminnen
Vi står stilla och väntar på att komma vidare då det plötsligt kommer fram en dam. Hon ler stort och nyper tag i min kind samtidigt som hon säger något på tamil. Hon är inte aggressiv men det känns förstås lite obehagligt att bli nypt i kinden som ett knubbigt spädbarn. Jag är ju trots allt snart femtio år! Anu säger att hon antagligen bara ville visa sin uppskattning av min ljusa hy, något hon kanske aldrig sett förut på nära håll.
India edition
Anu släpper av mig på samma gata jag gick ensam på förra året. Jag gillar den gatan, det är som en basar med många stora och små butiker och en massa gatustånd. Det börjar skymma, så jag håller mig på huvudgatan, annars finns det flera tvärgator med fler gatustånd. Under dagen har jag haft lite SMS-kontakt med Olle, och han påminner mig då om att jag lovat att inhandla ett Monopol-spel till honom. Sedan många år samlar han på Monopolspel från världens alla hörn och vill förstås gärna ha en ”India Edition”. Förra året lyckades jag inte få tag på något, men nu styr jag kosan mot första bästa leksaksaffär, och självklart hittade jag ett spel där! Jag ser ingen prislapp, så jag frågar expediten och får till svar: ”Four fifty”. Jag tänker att det betyder 4500 rupier, vilket är mycket pengar så jag tvekar lite. Men vad gör man inte för kärleken, så jag säger OK. Det visar sig förstås att det är 450 rupier, vilket motsvarar ca 67 kronor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är så billigt. Jag känner egentligen inte för att köpa så mycket. Visserligen bidrar jag till människors försörjning genom att handla, men det enorma utbudet gör att jag inte riktigt mäktar med. Jag bestämmer mig för att köpa ett par fina sommarskor till Embla, en Ganesh-staty och lite indiska kryddor och snacks.
Mer och mer självständig
Efter cirka två timmar tar jag en autorickshaw hem på egen hand för första gången. Kanske är det fegt av mig att inte ha gett mig ut mer på egen hand, men jag har lovat mig själv att aldrig vara dumdristig. Eftersom Santosh och Anu varit väldigt måna om min säkerhet och avrått mig från vissa saker har jag lytt deras råd, även om jag klarat mig mer och mer på egen hand. Nu tycker de att jag är mogen att klara mig hem själv.
Ashok - pacifisten
Jag bor precis vid Ashok Pillar, något som alla i Chennai känner till, även denna autorickshaw-chaufför, även om han får stanna tre gånger och fråg aom exakt väg.
Ashok den Store härskade över Indien på 300-talet före Kristus. Han var något så ovanligt som en pacifistisk härskare och har varit en av de mest betydelsefulla för Buddhismens spridning i världen. Runt om i Indien finns monument som han låtit resa och den här pelaren i stadsdelen Ashok Nagar är en av dem.
Gilla läget
Trafiken i Chennai är verkligen fruktansvärd. Fastän klockan börjar närma sig åtta på kvällen är det fullständig kaos. Vi fastnar i en rejäl trafikstockning ganska snart efter starten. Jag känner hur koloxiden fyller mina lungor och väntar på att paniken ska börja spira. Jag har ganska svårt för stora folksamlingar och ger mig ogärna ut i vare sig rusningstrafik eller storhelghandel. Men här i Indien är det precis som att det rinner av mig. Kanske är det känslan av att man ändå inte kan påverka situationen som gör att jag helt enkelt släpper kontrollen. Det kanske är som med alla herrelösa hundar som strosar omkring eller ligger på trottoarerna och sover. Jag har aldrig sett ett enda hundslagsmål eller hört någon skälla, i Sverige tycker jag att jag dagligen träffar på aggressiva hundar, inte minst i min egen bostadsrättsförening. Men de indiska hundarna verkar inse att det är så många människor och så många hundar här, att skulle de gå omkring och skälla på allt och alla skulle de ganska snart köra slut på sig. Alltså lika bra att gilla läget och ta det lugnt. Så det är precis vad jag gör och fascineras istället av gatans skådespel på ibland riktigt nära håll.
Luftburen transport
Nu har emellertid regeringen beslutat göra något åt den ohållbara trafisksituationen och bygga en metro. Att gräva ner den är nog inte att tänka på, så den kommer att gå ovanjord. Alldeles utanför mitt hotell reser sig enorma pelare med en skog av armeringsjärn på toppen. JAg antar att hotellets gäster kan komma att få en ganska ljudlig granne, den luftburna metron sägs bullra en hel del. Men det kanske det är värt. Tydligen kommer regeringen också garantera försörjning åt alla de autorickshaw-chaufförer som nu kommer att bli arbetslösa.
Varför pruta?
Anu sade när vi skildes åt att jag absolut inte skulle ge chauffören mer än 100 rupier för att ta mig till Ashok Pillar, men min chaufför vill ha 120. Och varför ska jag bråka om tre kronor hit eller dit, det känns löjligt. Självklart får han sina 120 rupier. Som tack får jag komplimanger för mitt leende när jag betalar, så jag tycker att jag får oerhört mycket valuta för pengarna!
Varning för älgar!
Jag hinner packa och sova några timmar innan det kl. 01.30 är dags för min chaufför Ilayaraja att hämta upp mig en sista gång. Som avskedspresent ger jag honom en av de broscher jag köpte på turistkontoret i form av en varning för älg-skylt. Tja, kan väl vara lite exotiskt, kanske… Ilayaraja är till vänster på bilden, en av de hotellanställda är till höger.
Utan biljett
När jag kommer till flygplatsen kommer jag på att jag ju aldrig fick något mejl från Qatar Airways om att jag skulle checka in, och alltså inte heller har skrivit ut några boardingkort. Oron griper tag i mig, tänk om jag inte kommer med planet? Visserligen har jag ju mitt kreditkort som jag betalt flygresan med och den ska tjäna som elektronisk biljett, men kommer det att funka här? Jag hade inte behövt oroa mig. När den första kontrollanten vid ingången till terminalen frågar efter mina biljetter och jag säger att jag har min elektroniska biljett på kreditkortet, hänvisas jag direkt till en kö där en kontrollant sitter med utskrifter av passagerarlistor. I det närmaste genast hittar han ”M Ulin” och jag släpps in.
På återseende
Jag vinkar adjö till Ilayaraja och till Chennai och sätter mig på planet hem. Den här resan blev inte lika full av nya intryck som den första, man kommer bara för första gången en gång, men ändå känner jag en varm känsla i hjärtat när planet lyfter 04.30 lokal tid. Tack för den här gången Indien, jag hoppas vi ses igen!
Tisdagen och onsdagen ägnar jag åt kontorsjobb och tiden går fort. Jag intervjuar Santosh och färdigställer Solid Partners kommunikationsplattform som jag skickar till Daniel.
Möte på Checkers hotell i Chennai
Förra gången jag var här lärde jag förutom Anu, Vinu och Ramya också känna Emi, som var den på kontoret jag haft mest jobbkontakt med eftersom hon var ”content manager”. I höstas hade Emi tyvärr varit tvungen att sluta på grund av hälsoproblem, men jag tyckte det vore väldigt roligt att träffa henne igen.
Med utsikt över Chennai
Emis vän, som är restaurangchef på hotellet, berättar att det mesta av inredningen är importerat från Kina, eftersom det är billigare. Som avslutning tar Emis bekante upp oss på taket till hotellet. Här finns gym, SPA och en solterras med pool. På kvällarna har man barbecue här och just nu förbereder kockarna det. Det är ett mycket fint hotell men inte i samma överdådiga lyxkänsla som Radisson Blue.
På onsdag kväll hade jag i alla fall tänkt shoppa lite. Jag får åka med Anu på hennes twowheeler. Utan hjälm den här gången, så det var till att be en liten bön. Som jag berättat tidigare litar jag mycket på Anu, men trafiken är ju oberäknelig. Den här gången har jag på en vecka blivit vittne till tre mindre kollisioner. Farten var låg, så det blev inga personskador, men visst händer det olyckor!
Barndomsminnen
Vi står stilla och väntar på att komma vidare då det plötsligt kommer fram en dam. Hon ler stort och nyper tag i min kind samtidigt som hon säger något på tamil. Hon är inte aggressiv men det känns förstås lite obehagligt att bli nypt i kinden som ett knubbigt spädbarn. Jag är ju trots allt snart femtio år! Anu säger att hon antagligen bara ville visa sin uppskattning av min ljusa hy, något hon kanske aldrig sett förut på nära håll.
India edition
Anu släpper av mig på samma gata jag gick ensam på förra året. Jag gillar den gatan, det är som en basar med många stora och små butiker och en massa gatustånd. Det börjar skymma, så jag håller mig på huvudgatan, annars finns det flera tvärgator med fler gatustånd. Under dagen har jag haft lite SMS-kontakt med Olle, och han påminner mig då om att jag lovat att inhandla ett Monopol-spel till honom. Sedan många år samlar han på Monopolspel från världens alla hörn och vill förstås gärna ha en ”India Edition”. Förra året lyckades jag inte få tag på något, men nu styr jag kosan mot första bästa leksaksaffär, och självklart hittade jag ett spel där! Jag ser ingen prislapp, så jag frågar expediten och får till svar: ”Four fifty”. Jag tänker att det betyder 4500 rupier, vilket är mycket pengar så jag tvekar lite. Men vad gör man inte för kärleken, så jag säger OK. Det visar sig förstås att det är 450 rupier, vilket motsvarar ca 67 kronor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är så billigt. Jag känner egentligen inte för att köpa så mycket. Visserligen bidrar jag till människors försörjning genom att handla, men det enorma utbudet gör att jag inte riktigt mäktar med. Jag bestämmer mig för att köpa ett par fina sommarskor till Embla, en Ganesh-staty och lite indiska kryddor och snacks.
Mer och mer självständig
Efter cirka två timmar tar jag en autorickshaw hem på egen hand för första gången. Kanske är det fegt av mig att inte ha gett mig ut mer på egen hand, men jag har lovat mig själv att aldrig vara dumdristig. Eftersom Santosh och Anu varit väldigt måna om min säkerhet och avrått mig från vissa saker har jag lytt deras råd, även om jag klarat mig mer och mer på egen hand. Nu tycker de att jag är mogen att klara mig hem själv.
Jag bor precis vid Ashok Pillar, något som alla i Chennai känner till, även denna autorickshaw-chaufför, även om han får stanna tre gånger och fråg aom exakt väg.
Ashok den Store härskade över Indien på 300-talet före Kristus. Han var något så ovanligt som en pacifistisk härskare och har varit en av de mest betydelsefulla för Buddhismens spridning i världen. Runt om i Indien finns monument som han låtit resa och den här pelaren i stadsdelen Ashok Nagar är en av dem.
Gilla läget
Trafiken i Chennai är verkligen fruktansvärd. Fastän klockan börjar närma sig åtta på kvällen är det fullständig kaos. Vi fastnar i en rejäl trafikstockning ganska snart efter starten. Jag känner hur koloxiden fyller mina lungor och väntar på att paniken ska börja spira. Jag har ganska svårt för stora folksamlingar och ger mig ogärna ut i vare sig rusningstrafik eller storhelghandel. Men här i Indien är det precis som att det rinner av mig. Kanske är det känslan av att man ändå inte kan påverka situationen som gör att jag helt enkelt släpper kontrollen. Det kanske är som med alla herrelösa hundar som strosar omkring eller ligger på trottoarerna och sover. Jag har aldrig sett ett enda hundslagsmål eller hört någon skälla, i Sverige tycker jag att jag dagligen träffar på aggressiva hundar, inte minst i min egen bostadsrättsförening. Men de indiska hundarna verkar inse att det är så många människor och så många hundar här, att skulle de gå omkring och skälla på allt och alla skulle de ganska snart köra slut på sig. Alltså lika bra att gilla läget och ta det lugnt. Så det är precis vad jag gör och fascineras istället av gatans skådespel på ibland riktigt nära håll.
Luftburen transport
Nu har emellertid regeringen beslutat göra något åt den ohållbara trafisksituationen och bygga en metro. Att gräva ner den är nog inte att tänka på, så den kommer att gå ovanjord. Alldeles utanför mitt hotell reser sig enorma pelare med en skog av armeringsjärn på toppen. JAg antar att hotellets gäster kan komma att få en ganska ljudlig granne, den luftburna metron sägs bullra en hel del. Men det kanske det är värt. Tydligen kommer regeringen också garantera försörjning åt alla de autorickshaw-chaufförer som nu kommer att bli arbetslösa.
Anu sade när vi skildes åt att jag absolut inte skulle ge chauffören mer än 100 rupier för att ta mig till Ashok Pillar, men min chaufför vill ha 120. Och varför ska jag bråka om tre kronor hit eller dit, det känns löjligt. Självklart får han sina 120 rupier. Som tack får jag komplimanger för mitt leende när jag betalar, så jag tycker att jag får oerhört mycket valuta för pengarna!
Varning för älgar!
Jag hinner packa och sova några timmar innan det kl. 01.30 är dags för min chaufför Ilayaraja att hämta upp mig en sista gång. Som avskedspresent ger jag honom en av de broscher jag köpte på turistkontoret i form av en varning för älg-skylt. Tja, kan väl vara lite exotiskt, kanske… Ilayaraja är till vänster på bilden, en av de hotellanställda är till höger.
När jag kommer till flygplatsen kommer jag på att jag ju aldrig fick något mejl från Qatar Airways om att jag skulle checka in, och alltså inte heller har skrivit ut några boardingkort. Oron griper tag i mig, tänk om jag inte kommer med planet? Visserligen har jag ju mitt kreditkort som jag betalt flygresan med och den ska tjäna som elektronisk biljett, men kommer det att funka här? Jag hade inte behövt oroa mig. När den första kontrollanten vid ingången till terminalen frågar efter mina biljetter och jag säger att jag har min elektroniska biljett på kreditkortet, hänvisas jag direkt till en kö där en kontrollant sitter med utskrifter av passagerarlistor. I det närmaste genast hittar han ”M Ulin” och jag släpps in.
På återseende
Jag vinkar adjö till Ilayaraja och till Chennai och sätter mig på planet hem. Den här resan blev inte lika full av nya intryck som den första, man kommer bara för första gången en gång, men ändå känner jag en varm känsla i hjärtat när planet lyfter 04.30 lokal tid. Tack för den här gången Indien, jag hoppas vi ses igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar