Jag hade tänkt ta tåg, men Anu hjälpte mig boka taxi som skulle följa med mig hela dagen. Anu och Santosh tipsade också mig om att åka till Mahabalipuram, en tempelruinstad från 600-talet klassad som världsarv ca 6 mil söder om Chennai, samt stanna till på Radisson Blue hotell för lite Ayurvedic massage.
Redan halv åtta på morgonen skulle vi åka, så jag fick skippa gymmet den här morgonen. Jag fick samma chaufför som kvällen innan, Ilayaraja. Han hade som väldigt många manliga indier en bländande vit skjorta. Däremot har han inga skor. Efter lite funderingar om vart vi skulle, vi var tvungna att ringa Santosh, så ställde vi kosan söderut. Jag berömmer Ilayaraja för hans mycket fina bil, plastöverdragen är fortfarande på sätena, och han ler stolt. Under färden visar han en bild på sin fru och sin lilla dotter.
Chennai är stort, och det tar tid att komma ut på landsbygden. Just där jag bor, i stadsdelen Ashok Nagar, är det förhållandevis rent, även om man nog enligt svenska mått mätt skulle kalla det skräpigt. Men när vi åker genom stadens förorter ser jag mycket mer av hur otroligt skräpigt det är överallt. Det är svårt att föreställa sig. Plastpåsar i mängder, men även skrot, gamla skor, matavfall och petflaskor kantar vägarna i drivor. Vi åker också förbi kåkstäder där husen inte har mer än kartonger, flätade palmblad eller korrugerad plåt till tak. Jag vet att Indien har många fattiga, och vi åkte genom andra slumkvarter förra året, men att se det på så nära håll är alltid en upplevelse som berör mig djupt.
Väl framme vid Dakshina Chitra visade det sig att de inte öppnade förrän klockan tio. Klockan var precis efter nio, så det blev till att åka till ett hotell tvärs över vägen för lite kaffe och vänta en timme. Dakshina Chitra, som betyder ”Bilder från Södern” är ett ”multikulturellt” levande museum för konst, arkitektur, livsstil, hantverk och scenkonst i södra Indien. Det är flera hus från t.ex Kerala, Karnataka, Andrha Pradesh och naturligtvis Tamil Nadu, där vi befinner oss.
Jag tar på mig mina ”besöksnäringsglasögon” för att utvärdera om jag upplever Dakshina Chitra vara ”exportmogen” enligt svenska kriterier. Det första som möter mig efter att ha betalt entré, som kostar mer för utlänningar än för indier men ändå inte är någon stor summa, är olika hantverksstånd. Försäljarna är ganska måna om att få mig att titta och kanske köpa. Alla är noga med att poängtera att de gjort hantverken själva, (I’ve made it myself Ma’am) så noga att jag faktiskt misstänker att det inte är så. Jag ser inga spår av något hantverk, och anar att grejorna absolut är handgjorda men kanske utfört av andra människor i andra verkstäder under helt andra förhållanden. Jag kan förstås ha fel.
Hantverken är fina, olika gudabilder i sten, handmålade tavlor med indiska motiv som är vackra och bonader med tygapplikationer, och det är inte dyrt. Men eftersom jag alltid blir totalt avtänd när någon försöker övertala mig, köper jag inget. Jag går runt i de olika husen och tittar. Där finns möbler, statyer, verktyg, gudabilder och dockor i naturlig storlek som visar olika hantverk. Visst är det fint, men jag har numera lite svårt för att ta till mig saker som bara visas rakt upp och ner. Jag har blivit bortskämd, jag vill bli underhållen, jag vill höra berättelser och ha en personlig guide. Men någon sådan ser jag inte.
Rätt var det är hör jag massor av barnröster, och plötsligt väller det in skolbarn i olika åldrar. Alla förstås klädda i uniform, flickorna för sig och pojkarna för sig. De samlas i en öppen sal för att se på skuggspel och senare ute på den öppna atriumgården för att se på och delta i folkdans. De verkar ha väldigt trevligt och uppskatta avbrottet från skoldagen. Jag upplever hela gruppen som väldigt välordnad, inga springer omkring utan alla går på led och lyssnar uppmärksamt. Undrar hur de bär sig åt? Måste fråga Anu.
Jag frågade Anu om skolbarnen, och hon sa att barnen måste komma från en bra skola där lärarna är duktiga. Det förekommer absolut ingen aga, men skolorna lägger stor vikt vid ordning. Jag är förundrad…
När jag gått igenom hela området, vilket tar ca en och en halv timme, går jag tillbaks till den shop med olika hantverk som ännu inte öppnat när jag kom. Och det var en shop i min smak! Massor av vackra grejor och kläder, men inga ivriga försäljare. Jag kan lugnt titta igenom allt. Här finns både kuddöverdrag, bonader och dukar i precis den underbara indiska lappteknik som jag tycker om. Och här finns förstås saris och Salwar kameez, sjalar, väskor, smycken och massor av annat. En vacker silkessjal kostar cirka 160 rupies vilket är ca 22,50 kronor.
De första två milen till Dakshina Chitra tog alltså nästan en och en halv timma. Visserligen går det fortare nu ute på landsvägen än inne i stan, men fortfarande håller alla en hastighet på max 80 km i timman, när det går att köra så fort. De ytterligare fyra milen tar drygt en timma.
Vi kommer fram till denna lyxresort som ligger alldeles nära havet. När jag ska gå in i hotellets huvudentré är det säkerhetskontroll och jag får gå igenom en säkerhetsportal, liknande de på flygplatserna.
Jag börjar med att äta lunch. Hotellet har en enorm lunchbuffé med både kött- fisk- och vegetariska rätter samt förstås en gigantisk dessertbuffé. Jag undviker kött- och fiskrätterna, eftersom de inte ser så fräscha ut, och koncentrerar mig på de vegetariska rätterna. Efter att ha smakat mycket av den lokala maten här, blir detta något av en besvikelse. Kanske något tillrättalagt för turister? Och man får inte äta med händerna i den fina restaurangen, något som brukar höja smakupplevelsen mycket.
Efter maten får jag Ayurvedisk massage i en byggnad en bit bort i hotellbyn. Jag vill gärna gå den lilla biten på ett par hundra meter, men förevisas en buggy, liknande de man har på golfbanor. Eftersom jag inte vill vara besvärlig, åker jag med. Visst är det fint här. Gräsmattorna är smaragdgröna och tätt klippta. Inte ett ogräs syns i vare sig rabatter eller på gräset. Inte så konstigt kanske eftersom det här och där sitter kvinnor i färgglada saris och rensar. Det finns flera olika poolsystem, och de gnistrar klorblått i solen. Palmerna fulla med kokosnötter vajar. Det är ganska tomt på människor, kanske är det lågsäsong nu? Det är ju vinter här.
Men jag kan inte låta bli att tänka på alla de människor som jag passerat samma morgon, bara några mil härifrån. Utan skor, utan tak över huvudet. Kontrasten är så slående att jag känner mig väldigt illa till mods. Klockan har hunnit bli nästan fem och jag bestämmer mig för att hoppa över Mahabalipurams tempel den här gången.
På hitvägen passerade vi cirka tjugo olika stenhuggarverkstäder alldeles vid vägen. När vi åker tillbaks ber jag Ilayaraja stanna vid en och går av och tittar. Det är ett fantastiskt hantverk med allt från gudabilder till elefanter, fåglar och andra djur i naturlig storlek. Även pekare och hela små tempel. Men som inom många andra tunga hantverksyrken verkar inte arbetsskyddet vara något vidare. Senare berättar Anu att stenhantverken dels är till nya tempel som byggs, en del säljs som prydnad i människors trädgårdar och en del på export. Hade det inte varit så tungt, hade jag me glädje haft en liten stenelefant i trädgården! De är verkligen väldigt fina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar