Tillbaks i Doha

Nu sitter jag på Doha Airport igen. Det är märkligt vad mycket som hänt sedan jag var här första gången för ett år sedan. Då visste jag inte vad jag hade att vänta, nu känns allt märkvärdigt bekant, nästan "hemtrevligt". Allt är sig likt, bara andra människor. Som ressällskap hade jag James, en svensk entreprenör i fastighetsbranschen med rötter i Pakistan och Indien. Vi hade mycket att tala om och jag skrev upp flera boktitlar och webbsajter som han tipsade om. Som alltid när man har trevligt ressällskap gick det ganska fort. Nu ska jag försöka sova lite mellan Doha och Chennai.

Nu bär det av igen!

Idag om en vecka åker jag tillbaks till Indien igen! Jag blir helt varm och pirrig i kroppen när jag tänker på det. Det är nästan som när man är kär! Och jag är ju hopplöst förälskad i staden Chennai. Dofterna, ljuden, vänligheten och färgerna. Jag längtar också efter att få träffa mina kollegor och vänner på kontoret och besöka "mitt" gym. Mycket har hänt under året som gått. Kontoret i Chennai har vuxit med flera nya medarbetare. Företaget har också bytt namn till Solid Partner! Just nu arbetar jag med att formulera en kommunikationsplattform för Solid Parner. Under veckan ska jag insupa atmosfären för att till fullo kunna formulera färdigt. Jag har också bokat in möten med presumtiva samarbetspartners. Mer om det längre fram.

Hemma igen.

Nu sitter jag hemma i mitt kök i Uppsala. Det känns konstigt att jag för mindre ett dygn sedan var i världens näst största land många hundra mil bort. När man flyger hänger själen inte riktigt med i svängarna.



Om jag ska sammanfatta min resa så är det med orden omtumlande, charmigt, motsägelsefullt och glädjerikt. Jag har fått nya indiska vänner som på kort tid gett mig så mycket. Under de här två veckorna har jag fått så mycket värme, glädje, kunskap, upplevelser och intellektuell stimulans från alla på kontoret, att det är en av mitt livs bästa händelser.

Min värd på min resa har alltså varit Daniel. Vi träffades för första gången när vi båda var mentorer på ALMIs mentorprogram i Uppsala. Vi bokade lunch och Daniel berättade då om sitt företag och om Indienkontoret. Det visade sig att vi hade gemensamma vänner och gemensamma kunder. Redan då utryckte jag min önskan att en gång få komma till Indien, eftersom det är ett land som länge har fascinerat och charmat mig.



Jag har sedan träffat Daniel vid ytterligare ett tillfälle och haft mejlkontakt angående ett gemensamt projekt, så jag kände honom inte speciellt väl, men redan vid första lunchen gjorde han ett mycket stort intryck på mig. När inbjudan att hälsa på på Indienkontoret kom, tvekade jag först eftersom det var en lång resa och eftersom jag ju egentligen inte kände Daniel. Men något i mig sade att den här resan var viktig för mig att göra, och att jag alltid skulle ångra om jag inte åkte.

Jag har också haft möjlighet att lära känna Daniel lite närmare. Intrycket jag fick första gången har hållit i sig och växt sig starkare. Han har gjort en livsresa olika de flesta andra människors, och valde att omvandla svåra händelser till styrkor som kan göra gott för andra. Jag tror att han är den starkaste person jag någonsin träffat och upplever honom som en genuint god människa. Driftig, klok, humoristisk och en förebild för alla företagare. Utan hans visioner och öppna sinne hade min resa aldrig blivit möjlig.

Nu sitter jag hemma och tänker tillbaks. Jag har packat upp och tittat igenom alla bilder. Jag känner redan saknad. Efter att bara varit i Tamil Nadu kan jag inte säga att jag är förälskad i Indien, det vore som att säga att man är förälskad i Europa efter att bara varit i Frankrike. Varje land i Europa är ju unikt liksom varje delstat i Indien är unik. Men jag är förälskad i Tamil Nadu och jag är definitivt störtkär i Chennai!

Därför vet jag att jag kommer att komma tillbaks. Så på återseende, Chennai! Vi ses igen, Tamil Nadu! See you soon, INDIA!

Tack till alla er som följt mig på min resa till Indien. För alla kommentarer och goda tillrop. Jag har fått mersmak på det här, det vore roligt att blogga sig runt världen! Nu har jag ju tre nya inbjudninger till olika ställen: Till Oman, dit jag definitivt kommer att åka, till Tanzania och till Hong Kong. Det kommer att bli underbart!

Så håll utkik på Facebook, vem vet var Apostel dyker upp härnäst?

Hemresan

Efter farväl av Anu och Emi ska jag packa ihop det sista. Jag har köpt mycket mer saker än jag någonsin hade tänkt; vackra sarityger, väskor, tre par skor till mig, ett par till Olle och ett par till Embla. Salwar Kameez till mig och Embla, scarfes, rökelse, lite smycken och andra småpryttlar och en staty av gudinnan Lakshmi, "Godess of Wealth".



Jag känner att jag kan relatera till den här Lakshmi. Jag tror faktiskt att Indienresan, förutom personliga upplevelser, kommer att innebära mycket gott för mitt företagande. Jag hade gärna velat ha en Vishnu också, Lakshmis make, men var jag än gick hittade jag bara Ganesh, elefantguden. Jag antar att jag råkade befinna mig i Ganesh-kvarteren och inte i Vishnu-kvarteren.

Jag packade redan kvällen innan, nu skulle jag bara lägga ner tandborsten och stänga. Jag tyckte själv att jag hade stenkoll på packningen, hade packat rationellt och noga och det skulle nog inte överskrida de 30 kg jag fick ha genom att vara med i Qatar Airways Premium Club. Men sen kom ju alla dessa presenter! Dem hade jag inte räknat med. Det slutade med att jag fick ropa på Vincent så han kunde sätta sig på väskan tillammans med mig. Tillslut fick vi ihop den.

När allt är packat och klart sätter jag mig en stund och fortsätter uppdatera bloggen, jag ligger lite efter. Att skriva går ganska fort, men att lägga in bilder är ett sisyfosgöra. Jag vill ju ha med så många bilder som möjligt, men jag måste ju välja. Och uppladdningen tar ganska lång tid den också.

Vincent sitter och surfar på en dator bredvid mig, han och Arun ska köra mig till flygplatsen. Planet går 04.30, man ska vara där senast 02.30, men jag vill för säkerhets skull åka kl 24.00. Jag tänkte sätta mig någonstans på flygplatsen och fortsätta skriva i lugn och ro, utan att behöva vara orolig för trafiken.

Vincent bär ut mina väskor, för en gångs skull är jag glad över att ha någon som tar väskorna, för de är mycket tunga!

På vägen till flygplatsen börjar den annars tyste Arun plötsligt att prata för fullt.
Han kan inte tala mycket engelska, det är ganska svårt att förstå, men han har en stark vilja att göra sig förstådd, och eftersom han upprepar orden några gånger får jag chans att uppfatta.



"Best company in all of Chennai, this company", säger han. "Daniel, best boss in the world" "He joking, call me Road Fighter, pet name." Han är så rörande överväldigad och jag förstår att han hyser den största aktning och kärlek till både Daniel och Santosh. Han bedyrar också att jag är välkommen tillbaks och nästa gång jag kommer lovar han att ta mig till alla Chennais sevärdheter!

Vincent hämtar en bagagevagn vid flygplatsen, och sedan följer de mig båda fram till gränsen där de inte får gå längre. Ett sista foto innan jag går in i entrehallen.

Jag har som sagt gott om tid, och incheckningen har inte börjat än. Eftersom jag är orolig för om min väska kommer att hålla ihop, betalar jag 200 rupier för att få den inplastad. Det känns tryggt. Nu är det bara nervositeten om jag kommer att få betala övervikt kvar. De säger att det kostar 300 kr per kilo.

Jag går runt och kollar lite i souvenirbutikerna. De har fina grejor, men allt är minst dubbelt så dyrt som inne i Chennai. Flygplatsen är riktigt sliten och trist. Toaletterna är ganska smutsiga och luktar inte gott.

Jag tar en fika och sätter mig och skriver på ett café medan jag väntar på att incheckningen ska öppna. När det är dags går det fort. Trots att jag skrivit ut boardingcard på kontorets skrivare får jag nya, och jag slipper betala för någon övervikt. Puh!



Efter passkontroll (ca tre olika) kommer jag upp till vänthallen, där det också finns en taxfreebutik. Hjälp vad dyr spriten är! Taxfree-butiken är den minsta jag sett. Jag antar att kundunderlaget inte är så stort, de felsta resenärer är antingen muslimer eller hinduer. I caféerna finns det öl att köpa, men det är "non alcoholic".



På den första resan, mellan Chennai och Doha, sitter jag bredvid en ung, indisk kille som ser mycket trevlig ut. Dock hostar han oavbrutet, och jag försöker krypa ihop under min filt till skydd mot basseluskerna. Skulle bara fattas att jag blir förkyld så fort jag kommer hem! Därför somnar jag också snart och vaknar när vi går in för landning på Dohas flygplats.



Då har det hunnit ljusna, och det är strålande solsken. Jag får fina bilder från flygplanet. På Doha airport är det ett under av logistik och effektiv information, faktiskt en ganska skön kontrast till Chennais charmiga men ganska hopplösa flygplats.

Det är dags att boarda direkt när jag kommer av planet, så det blir ingen väntetid.



Min reskamrat den här trippen blir Mita från Huddinge, men boendes med sin man i Hong Kong. Hon är aktiv inom Sveorna, ett nätverk för utlandssvenska kvinnor som jag vet min vän Helena har pratat om. Vi har mycket gemensamt och får en trevlig pratstund innan tröttheten får oss att försjunka i var sin film. Dock får jag en inbjudan att besöka Hong Kong, och det ska jag försöka göra!

Vi landar på Arlanda på utsatt tid i cirka sju minusgrader. Och snart är jag hemma i min lägenhet i Sommarro igen. Olle har diskat och gjort fint efter nyårsafton och det känns skönt.

Besök på guldvaruhus

Anu och hennes man ska fira sin 20 bröllopsdag nästa vecka. Därför har Anus man gett henne pengar att köpa ett guldsmycke för. Anu har sett en annons med ett speciellt smycke som hon tycker om, och det sista jag gör i Chennai är att jag, Anu och Emi sätter oss i en Autorickshaw och puttrar ner till City.

Guld är väldigt viktigt i Indien. Att köpa guld är en investering för framtiden, och många kvinnor har riktigt mycket guldsmycken. Och det är inte vilket skit som helst: I Indien är det 24 karat! och alla har stenkoll på guldpriserna, man betalar nämligen smyckena efter gramvikten. Arbetet kostar mycket lite.

Guldsmedskonsten har traditioner långt tillbaks i tiden, och hantverksskickligheten är hög. Smyckena är mycket bearbetade och ofta stora. Det finns hur mycket som helst att välja på. Vi går till två olika varuhus; i alla fall det ena är sju våningar högt med bara guldsmycken i olika utföranden på varje våning. Men att halsband och matchande örhängen finns på olika våningar, kan i alla fall jag tycka verkar krångligt.




Medan Anu och Emi pratar med en försäljare som plockar fram olika smycken, smiter jag bort till bröllopsavdelningen där de har de allra största smyckena. Det är tradition att man köper stora guldsmycken när man gifter sig. Dessa bär man sedan när man går på stora fester eller andra bröllop. När jag ber försäljarna bakom disken att få fotografera två skyltdockor behängda med gigantiska guldsmycken blir jag övertalad att prova en. Jag säger att jag nog inte kommer att gifta mig på länge än, men de tycker ändå jag ska prova. Den hinduiska traditionen bjuder att en gift kvinna ska ha en speciell, tjock guldkedja om halsen istället för vigselring. Traditionen med kedjan verkar vara oberoende av religion, alla gifta kvinnor på kontoret bär en sådan kedja, men några av de kristna kvinnorna och männen bär även vigselring.



Anu hittar inte sitt drömsmycke, så vi ger oss av till den andra butiken i Saravana stores. Efter lite letande finner hon rätt och ett par örhängen därtill.
När vi kommer ut i den ljumma natten med det myllrande folkhavet och varustånden med full kommers, ställer jag mig en stund och bara insuper. Konstigt nog känner jag mig helt lugn och rofylld, trots allt ståhej runt omkring mig. Jag som egentligen inte alls gillar folksamlingar och trängsel, finner mig njuta av pulsen. På något sätt är det så mycket av allt, att det blir mig övermäktigt. Det är bara att släppa kontrollen och låta sig förföras, och det är en riktigt skön känsla. Efter en sväng bland stånden, där jag bland annat köper några fina små glittergrejer att ha i pannan, tuffar vi hem i en auto igen.




Väl på kontoret blir det ett känslosamt farväl av Auni och Emi.

Avskedstal

På torsdagen, efter Shantis födelsedagsparty, är det dags för mig att säga farväl till mina Indiska vänner. Eftersom jag vet med mig att jag har lätt för att bli känslosam, har jag förberett ett litet tal. Det känns viktigt för mig att förmedla hur mycket den här resan och allas varma mottagande har betytt för mig.



Jag har också förberett tre presenter; tyg till en Salwar Kameez till Anu som jag hittade på min ensamma shoppingrunda dagen före, babygrejer til Santoshs kommande bebis och en svensk bok till Daniel, som jag redan läst men köpt ett nytt ex av på Arlanda innan jag for. Presenter är ju jättesvårt, speciellt till män, men det känns ändå som jag hittat något som är personligt.

Sam filmar talet, och mycket riktigt blir jag väldigt rörd, men lyckas ganska bra att läsa det jag skrivit:



My dear friends.In a few hours I will be on a plane heading for Sweden. I’ve had the most wonderful time here in Tamil Nadu with you!

It is very difficult for me to express how much these two weeks have meant to me. I didn’t really know what to expect, going on such a short notice to a really different culture, without knowing any one of you really well.

During these weeks I have experienced so much: intelligent and stimulating conversations, culture, food, daily life, facts about your country, overwhelming meetings at PUSH, and most of all so much warmth and joy! It was a long time ago that I laughed so much in two weeks!

I feel so inspired to work even harder to get a lot of new clients and new assignments so we can work together in the future! I am so looking forward to work with you all!

Of course some special thanks to:
Santosh for such a warm welcome and consideration about my stay here, for taking me to meet your family.

Anu, who has been my “Akka” (storasyster) and helped me with everything from shopping and Ayurvedic massage to taking me to the movies, to the temple and to meet your sons.

And of course: Daniel, who invited me to come here. Without you this trip hadn’t been real. Thank you so much for inspiring conversations in the evenings and a really true friendship. You are one of the most amazing persons I have ever met.

I will always remember all of you in my heart. Hope to see you soon and we’ll keep in touch on Facebook!



Jag har redan fått två presenter från Santoshs familj vid middagen dagen innan, men nu får jag också två presenter från kontoret, en till mig och en till Embla. Jag har också fått den vackra scarfen som jag har på bilderna av Vinu. Jag är inte riktigt van vid att man ska ge så mycket presenter, men det är förstås väldigt rart och jag blir mycket glad! Jag öppnar min present från vännerna på kontoret, och det är en förgylld påfågel med Swarovski-kristaller. Jag är egentligen inte någon stor anhängare av prydnadsföremål, men denna påfågel ska få sin hedersplats på min skänk och kommer att bli en av mina käraste ting!

Shanti's birthday party

I förrgår fick vi en inbjudan från Shanti att fira hennes 26:e födelsedag med en gemensam lunch på kontoret som Shanti skulle bjuda på. Anu och jag hade redan köpt presenter; ett ångstrykjärn och en bibel från kontoret, tyg till en Salwar Kameez från mig. Rosa, förstås.



Vid lunchtid börjades det med sång, presenter och tårtsmakning. Det är sed att födelsedagsbarnet skär små bitar av tårtan som hon ger var och en. Hon blir sedan matad med tårtbiten, samtidigt som den personen också matar henne. Dessutom är det tillåtet att busa hur mycket som helst med födelsedagsbarnet, och Shanti har snart tårta i pannan!



Efter det äter vi lunchen som är olika sorters indiska rätter och pizza. Shanti öppnar sina presenter. Aziza har köpt henne ett fint set med en klocka med klockarmband i olika färger, en för varje veckodag.