Jag vaknar vid ettiden och efter morgontoalett ger jag mig ut i huset för lite frukost innan jag packar upp. Daniel knackar på och frågar om vi ska åka till stranden. Chauffören Aron kommer och tar oss med på en åktur genom stan.
Stranden i Chennai är oändligt lång, faktiskt en av världens längsta, och 300 m bred. Redan på långt håll ser vi myllret av människor som går eller sitter på stranden. Det är lite disigt, kanske kommer regnet snart, men en väldigt behaglig temperatur. När vi stiger ur bilen kommer en liten gul auto rickshaw, full med barn och vuxna. Fordonet är gjort för tre personer, här var minst tio. Alla vinkade och skrattade åt oss och stannade. Ovan som jag är vid den indiska mentaliteten, tänkte jag att de säkert vill ha pengar. Men det visar sig att de helt enkelt är glada och gärna vill bli fotograferade och sedan se sig själv i kameran.
På julafton talade jag med min lillebror Christian som bor i London sedan flera år. När jag berättade att jag skulle åka till Chennai sa han att jag absolut MÅSTE se filmen Slumdog Millionaire innan. Det var hans absoluta favoritfilm, och ett av skälen till det var barnens blickar. ”Jag har aldrig sett gladare blickar än på barnen i den filmen” påstod han. Jag och Olle hyrde filmen och såg den i mellandagarna, och förutom att det var en fantastisk film i stort, tyckte jag mig också uppleva någon sorts genuin glädje hos barnen i filmen. ”Men”, tänkte jag, ”det här är ju ändå film; Bollywood och allt det man hört talas om. Det är säkert inte på riktigt.”
Ändå var det samma oförställda glädje som mötte oss från den här lilla tuk-tuken. Det slog mig att det sannerligen inte är ofta jag blir bemött med sådan glädje i Sverige. Och möter jag människor med annorlunda utseende med samma glädje hemma?
Innan jag kom fram till Chennai var jag lite orolig att jag skulle ha för höga förväntningar på att Indien skulle vara så exotiskt, att bilder jag fått via affären Indiska i Sverige och genom media av färgstarkt, mustigt och vänligt var just en romantisk bild. Redan så här långt har verkligheten överträffat mina förhoppningar.
Vi sitter en lång stund på stranden. Nere i vattnet badar ett gäng tonåriga killar i vattenbrynet. Inte i badbyxor eller shorts, utan fullt påklädda i långbyxor och skjortor. De brottas, knuffas och skojar. Efter en kort stund kommer två poliser med batonger och kör upp dem ur vattnet. Antagligen är det för att de inte kan simma, tror Daniel.
Många försäljare erbjuder sina varor och vi provar på rostade jordnötter, spunnet knallrosa socker och Daniel köper en drake av en liten pojke. Då och då kommer också människor som mycket diskret tigger pengar. Jag tycker det är svårt, ska man ge eller ska man inte? Aron, chauffören, ger ibland men ibland inte och vi förstår att han kan avgöra om det är ”äkta” fattigdom eller en mer organiserad affärsverksamhet.
Bilden av klädedräkter i färggranna vackra tyger stämmer också väl. I princip alla kvinnor är klädda i någon form av sari i mängder av olika färger, de flesta män däremot i västerländsk skjorta och byxor. Jag är fascinerad och njuter av dessa vackra människor som utgör stadens myllrande liv.
Det är också fascinerande, om än lite skrämmande, att befinna sig i trafiken. Chennai har fem miljoner invånare på en mycket liten yta, och det är väldigt mycket trafik, trots att det är söndag. Bilar, bussar, tuk-tuks och lätta motorcyklar/mopeder på vilka man gärna transporterar hela familjen. Framförallt är det unga par som åker motorcykel. Många män men nästan inga kvinnor har hjälm. Barnen har ibland hörselskydd, eller så håller mamma för öronen för att skydda mot trafikbullret. Avsaknaden av hjälm hos kvinnor förklarar Daniel med att det infördes en lag om att alla skulle ha hjälm för en kort tid sedan, men då protesten från kvinnorna om att deras hår skulle bli förstört blev för massiv valde man att ändra lagen. Så nu är det bara männen som har hjälmtvång.
Efter stranden kör Aron oss till en av Daniels favoritställen, en restaurang som ägs av en amerikan med parollen ”Never trust a skinny chef!”. Ägaren visar sig leva upp till det, han kommer och pratar med oss med et bedårande litet mörkt barn på armen. Han berättar att det är hans barnbarn, döpt efter honom och att ett syskon var döpt efter hans mor. Det vill säga, han hjälpte och tog hand om en familj vid något tillfälle. ”And when they start to name their kids after you and other members of your family, then I guess they want to be your family, so I take care of them.” som den allt annat än magre kocken uttryckte det.
