Hemma igen.

Nu sitter jag hemma i mitt kök i Uppsala. Det känns konstigt att jag för mindre ett dygn sedan var i världens näst största land många hundra mil bort. När man flyger hänger själen inte riktigt med i svängarna.



Om jag ska sammanfatta min resa så är det med orden omtumlande, charmigt, motsägelsefullt och glädjerikt. Jag har fått nya indiska vänner som på kort tid gett mig så mycket. Under de här två veckorna har jag fått så mycket värme, glädje, kunskap, upplevelser och intellektuell stimulans från alla på kontoret, att det är en av mitt livs bästa händelser.

Min värd på min resa har alltså varit Daniel. Vi träffades för första gången när vi båda var mentorer på ALMIs mentorprogram i Uppsala. Vi bokade lunch och Daniel berättade då om sitt företag och om Indienkontoret. Det visade sig att vi hade gemensamma vänner och gemensamma kunder. Redan då utryckte jag min önskan att en gång få komma till Indien, eftersom det är ett land som länge har fascinerat och charmat mig.



Jag har sedan träffat Daniel vid ytterligare ett tillfälle och haft mejlkontakt angående ett gemensamt projekt, så jag kände honom inte speciellt väl, men redan vid första lunchen gjorde han ett mycket stort intryck på mig. När inbjudan att hälsa på på Indienkontoret kom, tvekade jag först eftersom det var en lång resa och eftersom jag ju egentligen inte kände Daniel. Men något i mig sade att den här resan var viktig för mig att göra, och att jag alltid skulle ångra om jag inte åkte.

Jag har också haft möjlighet att lära känna Daniel lite närmare. Intrycket jag fick första gången har hållit i sig och växt sig starkare. Han har gjort en livsresa olika de flesta andra människors, och valde att omvandla svåra händelser till styrkor som kan göra gott för andra. Jag tror att han är den starkaste person jag någonsin träffat och upplever honom som en genuint god människa. Driftig, klok, humoristisk och en förebild för alla företagare. Utan hans visioner och öppna sinne hade min resa aldrig blivit möjlig.

Nu sitter jag hemma och tänker tillbaks. Jag har packat upp och tittat igenom alla bilder. Jag känner redan saknad. Efter att bara varit i Tamil Nadu kan jag inte säga att jag är förälskad i Indien, det vore som att säga att man är förälskad i Europa efter att bara varit i Frankrike. Varje land i Europa är ju unikt liksom varje delstat i Indien är unik. Men jag är förälskad i Tamil Nadu och jag är definitivt störtkär i Chennai!

Därför vet jag att jag kommer att komma tillbaks. Så på återseende, Chennai! Vi ses igen, Tamil Nadu! See you soon, INDIA!

Tack till alla er som följt mig på min resa till Indien. För alla kommentarer och goda tillrop. Jag har fått mersmak på det här, det vore roligt att blogga sig runt världen! Nu har jag ju tre nya inbjudninger till olika ställen: Till Oman, dit jag definitivt kommer att åka, till Tanzania och till Hong Kong. Det kommer att bli underbart!

Så håll utkik på Facebook, vem vet var Apostel dyker upp härnäst?

Hemresan

Efter farväl av Anu och Emi ska jag packa ihop det sista. Jag har köpt mycket mer saker än jag någonsin hade tänkt; vackra sarityger, väskor, tre par skor till mig, ett par till Olle och ett par till Embla. Salwar Kameez till mig och Embla, scarfes, rökelse, lite smycken och andra småpryttlar och en staty av gudinnan Lakshmi, "Godess of Wealth".



Jag känner att jag kan relatera till den här Lakshmi. Jag tror faktiskt att Indienresan, förutom personliga upplevelser, kommer att innebära mycket gott för mitt företagande. Jag hade gärna velat ha en Vishnu också, Lakshmis make, men var jag än gick hittade jag bara Ganesh, elefantguden. Jag antar att jag råkade befinna mig i Ganesh-kvarteren och inte i Vishnu-kvarteren.

Jag packade redan kvällen innan, nu skulle jag bara lägga ner tandborsten och stänga. Jag tyckte själv att jag hade stenkoll på packningen, hade packat rationellt och noga och det skulle nog inte överskrida de 30 kg jag fick ha genom att vara med i Qatar Airways Premium Club. Men sen kom ju alla dessa presenter! Dem hade jag inte räknat med. Det slutade med att jag fick ropa på Vincent så han kunde sätta sig på väskan tillammans med mig. Tillslut fick vi ihop den.

När allt är packat och klart sätter jag mig en stund och fortsätter uppdatera bloggen, jag ligger lite efter. Att skriva går ganska fort, men att lägga in bilder är ett sisyfosgöra. Jag vill ju ha med så många bilder som möjligt, men jag måste ju välja. Och uppladdningen tar ganska lång tid den också.

Vincent sitter och surfar på en dator bredvid mig, han och Arun ska köra mig till flygplatsen. Planet går 04.30, man ska vara där senast 02.30, men jag vill för säkerhets skull åka kl 24.00. Jag tänkte sätta mig någonstans på flygplatsen och fortsätta skriva i lugn och ro, utan att behöva vara orolig för trafiken.

Vincent bär ut mina väskor, för en gångs skull är jag glad över att ha någon som tar väskorna, för de är mycket tunga!

På vägen till flygplatsen börjar den annars tyste Arun plötsligt att prata för fullt.
Han kan inte tala mycket engelska, det är ganska svårt att förstå, men han har en stark vilja att göra sig förstådd, och eftersom han upprepar orden några gånger får jag chans att uppfatta.



"Best company in all of Chennai, this company", säger han. "Daniel, best boss in the world" "He joking, call me Road Fighter, pet name." Han är så rörande överväldigad och jag förstår att han hyser den största aktning och kärlek till både Daniel och Santosh. Han bedyrar också att jag är välkommen tillbaks och nästa gång jag kommer lovar han att ta mig till alla Chennais sevärdheter!

Vincent hämtar en bagagevagn vid flygplatsen, och sedan följer de mig båda fram till gränsen där de inte får gå längre. Ett sista foto innan jag går in i entrehallen.

Jag har som sagt gott om tid, och incheckningen har inte börjat än. Eftersom jag är orolig för om min väska kommer att hålla ihop, betalar jag 200 rupier för att få den inplastad. Det känns tryggt. Nu är det bara nervositeten om jag kommer att få betala övervikt kvar. De säger att det kostar 300 kr per kilo.

Jag går runt och kollar lite i souvenirbutikerna. De har fina grejor, men allt är minst dubbelt så dyrt som inne i Chennai. Flygplatsen är riktigt sliten och trist. Toaletterna är ganska smutsiga och luktar inte gott.

Jag tar en fika och sätter mig och skriver på ett café medan jag väntar på att incheckningen ska öppna. När det är dags går det fort. Trots att jag skrivit ut boardingcard på kontorets skrivare får jag nya, och jag slipper betala för någon övervikt. Puh!



Efter passkontroll (ca tre olika) kommer jag upp till vänthallen, där det också finns en taxfreebutik. Hjälp vad dyr spriten är! Taxfree-butiken är den minsta jag sett. Jag antar att kundunderlaget inte är så stort, de felsta resenärer är antingen muslimer eller hinduer. I caféerna finns det öl att köpa, men det är "non alcoholic".



På den första resan, mellan Chennai och Doha, sitter jag bredvid en ung, indisk kille som ser mycket trevlig ut. Dock hostar han oavbrutet, och jag försöker krypa ihop under min filt till skydd mot basseluskerna. Skulle bara fattas att jag blir förkyld så fort jag kommer hem! Därför somnar jag också snart och vaknar när vi går in för landning på Dohas flygplats.



Då har det hunnit ljusna, och det är strålande solsken. Jag får fina bilder från flygplanet. På Doha airport är det ett under av logistik och effektiv information, faktiskt en ganska skön kontrast till Chennais charmiga men ganska hopplösa flygplats.

Det är dags att boarda direkt när jag kommer av planet, så det blir ingen väntetid.



Min reskamrat den här trippen blir Mita från Huddinge, men boendes med sin man i Hong Kong. Hon är aktiv inom Sveorna, ett nätverk för utlandssvenska kvinnor som jag vet min vän Helena har pratat om. Vi har mycket gemensamt och får en trevlig pratstund innan tröttheten får oss att försjunka i var sin film. Dock får jag en inbjudan att besöka Hong Kong, och det ska jag försöka göra!

Vi landar på Arlanda på utsatt tid i cirka sju minusgrader. Och snart är jag hemma i min lägenhet i Sommarro igen. Olle har diskat och gjort fint efter nyårsafton och det känns skönt.

Besök på guldvaruhus

Anu och hennes man ska fira sin 20 bröllopsdag nästa vecka. Därför har Anus man gett henne pengar att köpa ett guldsmycke för. Anu har sett en annons med ett speciellt smycke som hon tycker om, och det sista jag gör i Chennai är att jag, Anu och Emi sätter oss i en Autorickshaw och puttrar ner till City.

Guld är väldigt viktigt i Indien. Att köpa guld är en investering för framtiden, och många kvinnor har riktigt mycket guldsmycken. Och det är inte vilket skit som helst: I Indien är det 24 karat! och alla har stenkoll på guldpriserna, man betalar nämligen smyckena efter gramvikten. Arbetet kostar mycket lite.

Guldsmedskonsten har traditioner långt tillbaks i tiden, och hantverksskickligheten är hög. Smyckena är mycket bearbetade och ofta stora. Det finns hur mycket som helst att välja på. Vi går till två olika varuhus; i alla fall det ena är sju våningar högt med bara guldsmycken i olika utföranden på varje våning. Men att halsband och matchande örhängen finns på olika våningar, kan i alla fall jag tycka verkar krångligt.




Medan Anu och Emi pratar med en försäljare som plockar fram olika smycken, smiter jag bort till bröllopsavdelningen där de har de allra största smyckena. Det är tradition att man köper stora guldsmycken när man gifter sig. Dessa bär man sedan när man går på stora fester eller andra bröllop. När jag ber försäljarna bakom disken att få fotografera två skyltdockor behängda med gigantiska guldsmycken blir jag övertalad att prova en. Jag säger att jag nog inte kommer att gifta mig på länge än, men de tycker ändå jag ska prova. Den hinduiska traditionen bjuder att en gift kvinna ska ha en speciell, tjock guldkedja om halsen istället för vigselring. Traditionen med kedjan verkar vara oberoende av religion, alla gifta kvinnor på kontoret bär en sådan kedja, men några av de kristna kvinnorna och männen bär även vigselring.



Anu hittar inte sitt drömsmycke, så vi ger oss av till den andra butiken i Saravana stores. Efter lite letande finner hon rätt och ett par örhängen därtill.
När vi kommer ut i den ljumma natten med det myllrande folkhavet och varustånden med full kommers, ställer jag mig en stund och bara insuper. Konstigt nog känner jag mig helt lugn och rofylld, trots allt ståhej runt omkring mig. Jag som egentligen inte alls gillar folksamlingar och trängsel, finner mig njuta av pulsen. På något sätt är det så mycket av allt, att det blir mig övermäktigt. Det är bara att släppa kontrollen och låta sig förföras, och det är en riktigt skön känsla. Efter en sväng bland stånden, där jag bland annat köper några fina små glittergrejer att ha i pannan, tuffar vi hem i en auto igen.




Väl på kontoret blir det ett känslosamt farväl av Auni och Emi.

Avskedstal

På torsdagen, efter Shantis födelsedagsparty, är det dags för mig att säga farväl till mina Indiska vänner. Eftersom jag vet med mig att jag har lätt för att bli känslosam, har jag förberett ett litet tal. Det känns viktigt för mig att förmedla hur mycket den här resan och allas varma mottagande har betytt för mig.



Jag har också förberett tre presenter; tyg till en Salwar Kameez till Anu som jag hittade på min ensamma shoppingrunda dagen före, babygrejer til Santoshs kommande bebis och en svensk bok till Daniel, som jag redan läst men köpt ett nytt ex av på Arlanda innan jag for. Presenter är ju jättesvårt, speciellt till män, men det känns ändå som jag hittat något som är personligt.

Sam filmar talet, och mycket riktigt blir jag väldigt rörd, men lyckas ganska bra att läsa det jag skrivit:



My dear friends.In a few hours I will be on a plane heading for Sweden. I’ve had the most wonderful time here in Tamil Nadu with you!

It is very difficult for me to express how much these two weeks have meant to me. I didn’t really know what to expect, going on such a short notice to a really different culture, without knowing any one of you really well.

During these weeks I have experienced so much: intelligent and stimulating conversations, culture, food, daily life, facts about your country, overwhelming meetings at PUSH, and most of all so much warmth and joy! It was a long time ago that I laughed so much in two weeks!

I feel so inspired to work even harder to get a lot of new clients and new assignments so we can work together in the future! I am so looking forward to work with you all!

Of course some special thanks to:
Santosh for such a warm welcome and consideration about my stay here, for taking me to meet your family.

Anu, who has been my “Akka” (storasyster) and helped me with everything from shopping and Ayurvedic massage to taking me to the movies, to the temple and to meet your sons.

And of course: Daniel, who invited me to come here. Without you this trip hadn’t been real. Thank you so much for inspiring conversations in the evenings and a really true friendship. You are one of the most amazing persons I have ever met.

I will always remember all of you in my heart. Hope to see you soon and we’ll keep in touch on Facebook!



Jag har redan fått två presenter från Santoshs familj vid middagen dagen innan, men nu får jag också två presenter från kontoret, en till mig och en till Embla. Jag har också fått den vackra scarfen som jag har på bilderna av Vinu. Jag är inte riktigt van vid att man ska ge så mycket presenter, men det är förstås väldigt rart och jag blir mycket glad! Jag öppnar min present från vännerna på kontoret, och det är en förgylld påfågel med Swarovski-kristaller. Jag är egentligen inte någon stor anhängare av prydnadsföremål, men denna påfågel ska få sin hedersplats på min skänk och kommer att bli en av mina käraste ting!

Shanti's birthday party

I förrgår fick vi en inbjudan från Shanti att fira hennes 26:e födelsedag med en gemensam lunch på kontoret som Shanti skulle bjuda på. Anu och jag hade redan köpt presenter; ett ångstrykjärn och en bibel från kontoret, tyg till en Salwar Kameez från mig. Rosa, förstås.



Vid lunchtid börjades det med sång, presenter och tårtsmakning. Det är sed att födelsedagsbarnet skär små bitar av tårtan som hon ger var och en. Hon blir sedan matad med tårtbiten, samtidigt som den personen också matar henne. Dessutom är det tillåtet att busa hur mycket som helst med födelsedagsbarnet, och Shanti har snart tårta i pannan!



Efter det äter vi lunchen som är olika sorters indiska rätter och pizza. Shanti öppnar sina presenter. Aziza har köpt henne ett fint set med en klocka med klockarmband i olika färger, en för varje veckodag.

Visit at the PUSH orphanage

På kontoret just nu finns utövande hinduer, kristna och muslimer och så några lite mittemellan. Det är fantastiskt att få vara del av detta multikulturella möte! Dagen innan har Aziza från Oman anlänt. En vacker, nätt kvinna med skarp hjärna och stor driftighet. Hon är här på besök eftersom Daniel ska föreläsa och hålla workshops i Oman i vår och hon är mycket lätt att få kontakt med direkt. Vi börjar genast diskutera nya gemensamma affärsidéer.



Första gången jag träffade Daniel berättade han om sitt och företagets engagemang i ett barnhem utanför Chennai. Det startades av en pastor och drivs helt utan statliga medel, enbart genom gåvor. Det heter PUSH - People United to Serve Hunger. Det startades år 2000 med ett barn, idag har barnhemmet hand om ca 35 barn i olika åldrar. Alla medarbetare på kontoret brukar då och då besöka barnhemmet och företaget bistår med både pengar och saker, som t.ex skor och ryggsäckar i julas.



Jag vill förstås väldigt gärna besöka det här barnhemmet tillsammans med Daniel och Anu. Grundaren, pastor Rajamani, dog nyligen i en njursjukdom, men hans hustru, son och dotter driver barnhemmet vidare. Daniel säger att pastor Rajamani var en riktigt god människa med mycket stort hjärta och att hans riktlinjer och grundtankar förvaltas väl av familjen.

Aziza ska också följa med till barnhemmet och vill köpa lite godsaker till barnen. Vi stannar vid ett snabbköp och köper chokladkakor, chips och juice. Färden tar drygt en halvtimme, och vi åker genom förorter på motorvägen ut på riktiga landet. Arun rattar bussen genom trafiken som vanligt. Aziza är lite orolig; Oman är nästan lika stort som Sverige och har ca 5 miljoner invånare, så det är inte så mycket trafik där. Vi lugnar henne med att Arun tidigare var ambulansförare, och jag tror hon känner sig lite tryggare.



Vi kommer så småningom fram till en liten by. Flera av husen i byn ser ut att ha varit mycket påkostade, det ser till och med ut som en före detta pool framför en av dem, men nu är de mycket illa åtgångna och ”poolen” är en igenväxt dypöl. Vi kör sakta bygatan fram. På vardera sidan ligger små låga hus med tegeltak.

Det här är verkligen landet. Barn, vuxna och djur går, leker och är på gatan. Vi kommer fram till huset som hyser barnhemmet. Jag känner mig lite orolig för vad jag ska få se. Daniel har i och för sig berättat att barnen har det bra, är glada och harmoniska, men jag är ändå rädd för vilka känslor det kommer att väcka.



Huset är ett två våningar högt stenhus. På gården springer grisar, höns, hundar, katter och buffelliknande kor. Vi tas emot av hustrun, sonen Dani och en ung man som heter Navin. Om jag förstår rätt är han den äldsta pojken på barnhemmet som nu studerar för att kunna börja läsa medicin så småningom. Dottern är fortfarande i skolan där hon undervisar.



Alla barnen samlas i flickornas sovsal på nedre botten, pojkarna till vänster och flickorna till höger. Alla pojkar har samma blåa byxor och rutiga skjortor, flickorna har färggranna Salwar Kameez. Barnen har varken madrasser eller kuddar, men det är faktiskt inte ovanligt i Indien. Många är vana att sova så och tycker det blir för varmt med madrass. Däremot står kuddar just nu överst på önskelistan som vi har sedan tidigare.




Daniel har tidigare berättat en hjärtskärande och samtidigt rolig upplevelse från i julas när de kom dit med ryggsäckar och skor till alla barn. En av pojkarna var så ledsen över sina skor. Han hade fått ett par jättefina skor i helt rätt storlek för honom, men han var så ledsen för att han vill ha STÖRRE skor, alltså riktigt stora! Att de inte passade honom alls hade ingen betydelse, ju större, desto bättre! Hur det slutade vet jag faktiskt inte riktigt.




Den allra minsta flickan, Evangelina, klamrar sig fast på en av sina fostersystrar och verkar lite rädd av all uppståndelse. Evangelina har sin unga mamma här, mamman ”blev lurad” av en man och fick sedan Evangelina nio månader senare. En annan liten flicka, ca två år, har också sin mamma här. Mamman är hörselskadad och blev övergiven av pappan när hon väntade barn.



En av pojkarna ser lite annorlunda ut. Daniel berättar att hans pappa försökte döda mamman när hon var gravid, och därför blev också barnet skadat. Det är förstås omöjligt att ta in dessa och alla de andra barnens livsöden, men barnen visar sådan glädje och tillgivenhet mot både oss och varandra att jag smälter direkt.



Alla barn sitter förväntansfulla och ser på oss. Daniel, som träfat de flesta barnen flera gånger tidigare, går fram och hälsar. Navin presenterar barn efter barn och Daniel upprepar barnets namn samtidigt som de skakar hand. Jag gör likadant. Sedan upprepas proceduren med flickorna. Vid alla de möten jag fått med barn på gatan och på barnhemmet har jag fått uppfattningen att de väldigt gärna vill säga sitt namn och skaka hand.



Aziza delar ut godis och dricka och vi blir bjudna på en jättegod fruktsallad blandad med yoghurt. Lite tveksam är jag först till att äta, med alla dessa barn kanske bakterierna frodas? Men Anu lugnar mig och säger att de är mycket noga med hygienen i köket och vi låter oss väl smaka.

Jag har med mig några avlagda gosedjur i fint skick som jag lägger på en stor säng i mitten av rummet och ber Anu förklara att leksakerna är till alla barn.



Arun har förstås också varit där flera gånger och barnen känner igen honom. Han äger en sorts lugn, trygg karisma och pratar, skrattar och leker obesvärat med barnen som glatt klänger på honom.



Sedan visar Dani oss runt. Vi kikar in i de större flickornas och pojkarnas sovsalar och kommer sedan ut i ”köket” som ligger på baksidan av huset på en altan. Där står en stor kittel över en öppen eld, middagen är snart färdig. Dani berättar att man måste använda öppen eld för att de ska bli tillräckligt varm för en så stor kittel.




Slutligen går vi upp på taket, som är helt platt och som har murar som räcken och bildar en jättebra lekplats. Alla barn börjar springa omkring och leka tafatt.



Barnen älskar att bli fotograferade! De vill hela tiden att man ska ta bilder, och sedan vill de titta på displayen på sig själva. Jag försöker visa alla på en gång och de klänger så på mig i sin iver att se, att jag tappar balansen och skrattande faller ihop med alla ungar över mig! Gissa om glädjen blir stor när jag dessutom filmar och visar filmen för dem.

Barnhemmet står nu inför en stor investering. De barn som kommit i tonåren måste enligt myndigheterna bo i skilda byggnader, därför ska barnhemmet nu försöka att få ihop pengar till en tomt som de kan bygga ett nytt hus på. Tomten kostar 700.000 rupier (ca 150.000 kr), men själva byggandet är inte en så stor kostnad.




Vid sextiden börjar det mörkna och det är dags att ge sig av. Omtumlad och eftertänksam sätter jag mig till slut i bilen med de andra för att åka tillbaks till Chennai. Den här resan ger verkligen perspektiv på livet. Och jag vet var jag ska skicka mina julklappspengar hädanefter.

Läs gärna mer om barnhemmet och dess arbete på http://www.pushtrust.org/

The other side of the coin

Jag har ju nästan bara skrivit om alla de positiva upplevelser jag haft i Indien. Men naturligtvis finns det också svårigheter här. För att min beskrivning av detta mångfasetterade land inte ska bli helt onyanserad vill jag också beskriva några av de saker jag lagt märke till och frågat mig för om.


Indien är en förbundsrepublik med 1,2 miljarder invånare varav Tamil Nadu har ca 65 miljoner, självklart finns här också både brotttslighet, fattigdom och misär.

Indien är ett land av stora kontraster. Det finns fantastisk rikedom och det finns fruktansvärd fattigdom. Det finns människor som anses vara finare och det finns människorsom i mångas ögon inte är värda någonting. Jag har själv problem med dessa skillnader, det är något som känns obekvämt för mig att ha "tjänare", men jag har förstås ingen makt eller rätt att ändra på det efter två veckors vistelse.



Samtidigt har vi ju klasskillnader även i Sverige, det kan vi inte blunda för. Det är skillnad på var människor bor och vad människor har för utbildning och yrken, även om vår övertygelse är att alla har lika värde, så vilka är vi att kritisera och förfasa oss?

När vi åker ute på lansdbygden åker vi förbi något som Anu säger är Asiens näst största fängelse. Jag vet inte riktigt vad Anu lägger in i benämningen Asien, jag kan tänka mig att till exempel både Ryssland och Kina kan ha större fängelser som man kanske inte ens känner till existensen av, men om vi säger att det är Indiens näst största fängelse så är det säkert ändå väldigt stort.



Anu berättar att fängelsedirektören på det här fängelset är en väldigt bra man som försöker ge fångarna utbildning så de kan komma tillbaks och klara sig bättre efter sin fängelsetid än före.

- But in India, it's the police that are the criminals, säger Anu. Poliser och politiker står inte högt i kurs hos befolkningen. De flesta har en åskit om att rättssystemet är mycket korrumperat och att de ser till att sko sig själva på den vanliga människans bekostnad. Senaste valet vann en politiker för att han lovade att alla skulle få var sin TV.



Ficktjuvar och tiggare finn också. När Anu och jag var nere i City i lördags kväll var jag oförsvarligt slarvig och lät min passpåse, som jag vanligtvis bär innanför kläderna, hänga kvar utanför. Jag hade tagit upp kreditkortet inne i affären men stoppat ner det i handväskan istället för tillbaks i påsen. Eftersom jag hade lämnat pass och andra värdehandlingar hemma i Ashok Nagar, var påsen tom. Rätt vad det är får jag en känsla av att någon är mycket nära mig och jag känner en rörelse vid min vänstra sida. Samtidigt anar jag i ögonvrån hur två unga flickor går väldigt tätt bakom Anu, och försöker sticka sin hand i hennes öppna axelväska. Jag tittar stint på flickorna som möter min blick och droppar av. Jag berättar vad jag såg och hon kollar väskan. Som tur var har hon sin börs i ett låst innerfack, så den är kvar.



Senare när jag kommer hem upptäcker jag att jag har fått ett mycket prydligt rakbladssnitt rakt igenom båda sidorna av min passpåse. Eftersom jag hade kreditkort och pengar i min handväska, blev jag lyckligtvis inte av med något. Hade jag blivit det hade det ju nästan varit mitt eget fel.

Anu berättar att unga flickor och pojkar tränas till ficktjuvar, ungeför som Fagin i "Oliver Twist".

När jag åker bil med Santosh till hans hem vill han visa mig den "riktiga slummen". Ärligt talat tyckte jag inte det såg värre ut än de kvarter i Ashok Nagar som jag hamnade i redan andra dagen här. En kvinna haltar fram mellan bilarna, Santosh vevar ner rutan och ger henne några mynt. Jag får en stark känsla av att kvinnan faktiskt spelar teater, och det tror Santosh också. Han säger att hon säkert är en del av ett organiserat tiggarsällskap och att hon får ge allt hon får in till någon man. Santosh ger henne ändå pengar, eftersom han säger att hon kommer att få det mycket svårt om hon kommer tillbaks till mannen utan några pengar.

Anu säger att hon ger pengar om personen verkligen är hadikappad eller mycket gammal, är de unga och friska tycker hon att de kan jobba istället.




Och många människor sliter verkligen hårt i Tamil Nadu. Grovarbetare arbetar ofta barfota, utan skyddskläder eller handskar. Jag berättar för Santosh om mitt besök vid spritkiosken. Egentligen dricker varken den hinduiska, kristna eller muslimsla befolkningen sprit, men det säljs en del alkohol ändå, även om det inte alls dricks ute på samma sätt som i Sverige. Santosh säger att många som arbetar väldigt hårt med kroppen, byggnadsarbetare till exempel, ofta tröstar sig med sprit för att döva de kroppsliga smärtorna som det hårda arbetet ger.

Vägarna är i ganska dåligt skick. Det är ofta stora hål i dem och det hänger till viss del ihop med att vägarna under regnperioden tar mycket stryk. Anu tycker att man borde satsa mer pengar på reparation av vägarna.



Det dör också många människor i trafiken. Jag har inte hittat någon statistik, men Anu säger att det är mycket svåra olyckor, eftersom människor tenderar att strunta trafikreglerna genom att köra alldeles för fort och ofta på fel sida av vägen.

Och det är väldigt smutsigt på många ställen, vattnet går inte att dricka och luften är på sina ställen väldigt förorenad av avgaser. Detta är baksidan av medaljen. Men som sagt; för att vara 1,2 miljarder människor så funkar det ändå ganska bra.

Santoshs family

Santosh är indienkontorets managing director och är ursprungligen från södra Tamil Nadu där hans föräldrar har en kokosnötsplantge. Han studerade på ett universitet i norra Tamil Nadu och var i Sverige nio månader som trainee på Daniels och Davids webbyrå, som de startat redan 1997. En nära vänskap uppstod och tillsammans med Santosh förverkligade de sin dröm att starta ett indienkontor.

Daniel berättar gärna om när Santosh åkte skridskor för första gången och hade problem med att fötterna gled åt var sitt håll.



Santosh är vänligheten själv och en respekterad och omtyckt chef. Han bor strax nordväst om Chennai centrum i ett område som heter Anna Nagar. Först trodde jag att vi skulle hem till hans och hans hustru Miriams lägenhet, men det visade sig att vi skulle till en Kina-restaurang i närheten av där de bor. När han kör mig från kontoret till Anna Nagar, där vi hämtar upp hans fru och son, berättar han att Anna Nagar brukade vara ett ganska billigt område att bo i, för det fanns ingen bussförbindelse dit. När en ny hållplats infördes, steg också hyrorna och lägenhetspriserna.



Hustru Miriam visar sig vara en mycket rar kvinna och hon väntar parets andra barn som är beräknat i början av juni. De önskar sig båda en flicka och hoppas mycket på det. Daniel tipsade mig om att köpa bilar till Santoshs och Miriams son, och jag hittade ett trepack med 60-talsbilar som jag hoppades att han skulle gilla.

Sonen är ett litet klarögt energiknippe på fyra år som inte är stilla eller tyst en sekund. Han blir förtjust i bilarna och när jag via Santosh frågar vilken bil han tycker är finast svarar han ”Den och den och den” eftersom han enligt Santosh tror att jag ska ta tillbaks någon av bilarna om han inte tycker den är fin.



Vi äter kinamat på indiskt vis, och det smakar mycket bra. På de lite finare restaurangerna äter man inte med fingrarna, utan med gaffel och sked. Kniv behöver man knappast, eftersom all mat redan är skuren i småbitar.

Till efterrätt får jag något så ovanligt som friterad glass, vilket är restaurangens specialitet. Det är kokosglasskulor med en tunn frityrsmet runt, iskalla inuti, knapriga utanpå. Det smakar sött och gott!

Vi frågar hur efterrätten görs och servitören förklarar att man gör kulor av glassen, doppar kulorna i frityrsmet bestående av hälften vanligt vitt vetemjöl och hälften rismjöl. Sedan förvaras kulorna i frysen tills de tas fram och friteras. De ska serveras direkt efter friteringen.

Anu är också med på restaurangen, hon har blivit beordrad av Santosh att se till att jag har det bra, så hon får snällt ställa upp både dag- och kvällstid. Jag har väldigt trevligt i Anus sällskap, så jag hoppas och tror att det inte bara är en plikt för henne utan att vi har ömsesidigt utbyte. Men Anu har ju en familj att ta hand om så jag hoppas sönerna får rå om sin mamma ordentligt efter jag åkt hem.
Jag fick ju åka i Santoshs bil hit, och nu säger Santosh att jag får åka med Anu hem påhennes skoter. Jag gillar ju verkligen att åka med henne, man upplever verkligen gatorna på så sätt, men jag är egentligen inte klädd för moppe och är lite orolig att min nyköpta Salwar ska bli avgasskadad.

Santosh och Anu bedyrar båda att så inte är fallet så då känner jag mig lugn. Kan man åka two-wheeler i sidensari kan man väl åka samma fordon i Salwar!
Natten är ljum, och nu känner jag mig riktigt bekväm på bönpallen. Det är et fascinerande skådespel, eller ska jag kanske säga ”event” istället, som pågår på Chennais gator. Då och då stannar Anu vid någon auto och frågar chauffören om vi är på rätt väg. Resan går bra men vi anländer inte förrän klockan 22 till Ashok Nagar, och jag är lite orolig att Anu ska köra hem själv så sent.

Shopping...

Eftersom det är PONGAL, skördehögtid, nästa helg är affärerna fulla med människor. Det vill säga ännu fullare än vanligt. Anu ska ta med mig till det största vatuhuset, där det finns ALLT! Jag är inte väldigt förtjust i varuhhus, jag vill hellre strosa i småbutiker, men jag har ändå en lista på några saker jag skulle vilja köpa, och Anu säger att det är bäst att handla på varuhuset.



När vi ska köra in på den parkering som Arun (jag har stavat hans namn fel tidigare) alltd brukar stå på stoppas vi av vakter som berättar att på grund av Pongal är parkeringen bara öppen för two wheelers idag, allstså skotrar och motorcyklar.



Anu och jag går in via bakre entrén och tar hissen upp till översta våningen; klädavdelningen. Jag har tänkt mig att köpa salwas, det vill säga den tunikaliknande överdelen av Salwar Kameez till Embla och till mig. Jag tycker mig se att de kan användas till klänningar om man syr igen det höga sprundet något.



Det värsta är ju att det är så oerhört svårt att välja! Ganska direkt hittar jag en Salwar Kameez till Embla som jag tycker är fullkomligt bedårande. Däremot tar det lite längre tid för mig själv. Till slut hittar jag några som jag provar och efter en stund har jag gjort mitt val.



Salwar Kameez säljs oftast i matchande set som innehåller själva tunikan (Salwar), ofta med rikt broderat liv, ett par "pyjamasbyxor" (Kameez) och en sjal. Prislägena varierar från ca 200 kr och uppåt, beroende på material och hur rikt utsmyckad Salwar är. Sedan finns det också Sealwar Kameez only material. Då får man tre olika tygbitar, en vardera för tunika, byxa och sjal som också matchar varandra helt perfekt. Däremot hittar jag sällan något set som det finns två av, alla är unika! Hur nu det är möjligt?



Vi fortsätter ner, våning för våning och jag köper också några bijouterier och silkessjalar, men just sjalar är det ett begränsat utbud av. Anu förklarar att det är för att man ändå alltid köper dem i set tillsammans med Salwar Kameez.



Det är ganska omständligt att handla saker här. Allt ska kontrolleras, stämplas och prickas av av minst tre personer. Det är ett under att det flyter så midigt som det gör! Men människor här verkar sällan bli otåliga eller irriterade. Kanske är tålamod en nödvändighet när man har 1,2 miljarder andra att samsas med.




Arun hämtar oss på den parkering han släppte av oss på. Vi förstår varför inga bilar var tillåtna; parkeringen är smockfull med two-wheelers!




Senare tar jag också en shoppingtur på egen hand nere i city eftersom jag vill köpa en present till Anu. Och visst finns det saker att shoppa. I oändlighet. Alla dessa vackra tyger och mönster. Överallt i gatubilden alla dessa starka färger, alla dessa dofter.



Det säljs mycket blommor överallt. KOnstfullt utformade blomsteruppsättningar och girlanger. Girlangerna används dels för att hänga om halsen vid bröllop, dels att smycka en död person med på begravningen och dels attt smycka gudabilderna med. Gifta kvinnor har också mindre girlanger i håret. Jag funderar på om man ska köpa en girlang och hänga om halsen, men så ser jag att de är fullkomliga magneter för getingar och annat småkryp, så vid närmare eftertanke avstår jag.



Jag valde att lämna vattenflaska kvar i bilen, det är bökigt att både shoppa, fotografera och kånka på vattenflaska, så nu behöver jag en fika. Ett konditori som utlova både sweets och juices får det bli.



Diskarna är fulla av konstfullt utformade små bakverk, och jag ber att få prova två. Den ena kallas för lotusblomma. Jag frågar om jag får fotografera bakverken, och det får jag. Och sedan vill förstås personalen bli fotograferade också. Innan jag går kommer en av männen bakom disken fram och ger mig konditoriets visitkort med önskan om att jag ska skicka fotokopior.




Efter två timmar i shoppingdisktrikten får det vara nog och jag längtar tillbaks till lugnet i Ashok Nagar.